Titta på bilden av den svarta haren här intill. Den hör knappast till de legendariska trollhararna i Småland, i Kalmar län, som det berättats om sedan början av 1800-talet. Nej, det är en norrbottnisk skogshare som fotograferades av jägaren Mats Haapaniemi i Kiruna i somras.

– Vi fick se haren den 1 juni nära vårt hem, bredvid en rondell, nära ett litet skogsområde. Den var lite undanskymd till en början men när vi stannade bilen så reste den på sig. Vi fick möjlighet att ta några foton innan den lugnt hoppade undan, säger Mats Haapaniemi.

Så här ser de vanligtvis ut, hararna i Kiruna. Och många är de. Lite utfodring i en trädgård lockade när den här bilden togs 13 harar, alla fick inte plats i sökaren. Foto: Privat

Blir inte vit

Mats berättar att haren visade sig i området vid några tillfällen under sommaren och en bit in på hösten, då den försvann.

– För 25 år sedan var det en stor svart hare på andra sidan stan. Den visade sig på vintern, och det tyder ju på att de inte skiftar färg till vit vinterpäls som en normal hare, funderar Mats Haapaniemi.

Sedan artikeln i Svensk Jakt om de svarta hararna i Kalmar län publicerades har vi fått ett par rapporter om synobservationer i nutid från landskapet. Det mest påtagliga fram till nu har emellertid kommit från Västergötland där svarta harar både har fotograferats, filmats och hittats döda.

Mer pigment

Svarta harar är melanistiska vilket innebär att de producerar mer färgpigment, melanin, än andra harar. Motsatsen till melanism är leucism, det vill säga låg produktion av färgpigment. Något som är mer uppmärksammat bland det vilda.

Albinism är en total avsaknad av produktion av färgpigment.

Melanism är vanligtvis framgångsrik hos vilda djur. I områden med mycket snö – som i Kiruna – är rubbningen en nackdel. Melanism är ärftligt och på något sätt finns det trots de låga oddsen till överlevnad uppenbarligen sådana nedärvare nästan längst norrut i landet.