Karl-Gustav, eller K-G, Ottosson ser trots skarvarna nöjd ut när vi stävar norrut från Svartö i Mönsterås skärgård. Inte undra på det, så vackert som här är, denna strålande försommardag.

Om styrbord har vi snart Vållö, ön där K-G är född och uppväxt. Här har han fiskat, och för den delen också jagat, i hela sitt liv. Han känner därmed vatten och öar bättre än de flesta. Och han har på nära håll fått se fågellivet i sin skärgård förändras.

En underlig sjöfågel

Mellanskarven, som K-G anser att det är frågan om, eller storskarven som naturvårdsbyråkraterna säger, finns överallt. Vi kallar den i fortsättningen bara skarv för att inte krångla till det i onödan.

Man kan nästan kalla skarven för Kalmarsunds karaktärsfågel. Enligt den senaste stora inventeringen finns där 70.000 skarvar. Med tanke på att de behöver ett halvt kilo fisk var om dagen för att hålla sig vid liv, behövs det inget mattegeni för att räkna ut vad det innebär.

– Med 35 ton fisk om dagen tar skarvarna mångdubbelt mer än vad det kustnära fisket gör. Det handlar om ål och andra fiskarter. För skarven äter bara fisk. De som säger att det inte har någon betydelse, vet inte vad de pratar om, säger K-G Ottosson.

I början av juni är de flesta skarvarna upptagna i kolonierna och endast ett fåtal torkar vingarna på stenkobbarna. Fram i augusti, däremot, är stenar och skär fyllda med svarta fåglar. Foto: Jan Henricson

Överallt på stenar och grund som sticker upp över vattenytan i den grunda skärgården står skarvar, en del av dem med vingarna utsträckta för att torka. Det är en underlig sjöfågel på det viset, att fjäderdräkten inte är vattenavvisande som hos gäss och änder.

– Men vid den här tiden är det inte många skarvar här, säger K-G. De flesta uppehåller sig i kolonierna. Kom tillbaka i augusti, då är det alldeles svart på stenarna.

Vi gör ett strandhugg på Taktö, tar en kopp kaffe och K-G får tillfälle att berätta om den pågående skyddsjakten som innebär att 3.500 fåglar får skjutas i länet.

Efter att skarven etablerat sin häckningskoloni dröjer det inte länge innan växtligheten börjar dö. De här tallarna stod gröna och frodiga för tre år sedan. Nu är det inte mycket grönt kvar i trädkronorna. Foto: Jan Henricson

I tillståndet har länsstyrelsen delat upp jakten i fem olika kategorier, som förenklat går ut på att den inom vissa tidsramar får bedrivas vid fasta och rörliga fiskeredskap i sundet, i sötvatten vid fasta och rörliga redskap, i åmynningar och vid olika typer av fredningsområden för fisk.

– Det är ganska komplicerat, men ändå bättre än vad som varit de senaste åren. Vi har möjlighet att till viss del hålla efter skarven, även om vi skulle behöva skjuta fler för att stoppa tillväxten.

Chans att stoppa skarven

K-G Ottosson är angelägen om att skyddsjakten utnyttjas fullt ut. Han rekommenderar fiskare och jägare vid de större sjöarna inne i länet att sätta sig in i bestämmelserna och ta chansen att kanske stoppa skarven i etableringsfasen.

– Vi har lyckats bra med jakten i skärgården, men av de 500 fåglar som är tillåtna i sötvatten har inte en enda skjutits ännu. Av de 100 som tillåts i åmynningar har det endast skjutits sex fåglar så här långt.

”Jag vill inte utrota skarven, men vi måste begränsa populationen.”

K-G Ottosson har en viss förståelse för att skyddsjakten omges av så många begränsningar. Överklagandena har kommit som brev på posten de senaste åren. För ett par år sedan stoppade Naturvårdsverket jakten efter ett sådant överklagande.

– Beslutet överklagades också i fjol och även i år, men nu verkar det som att länsstyrelsens beslut håller i domstol, vilket är positivt, säger K-G.

En effektiv metod

Ännu bättre var det emellertid tidigare. Från 2002 och i många år framåt tillämpade man i Kalmar län ett slags allmän skyddsjakt.

– Då var skyddsjakten effektiv, och dessutom fällde vi fler fåglar. Men sedan den upphörde har det varit en enorm tillväxt i skarvpopulationen.

Tidigare var det också tillåtet att ta bort skarven i samband med att den var på väg att etablera en koloni. Det var en effektiv metod för att stoppa fåglarnas tillväxt och rädda öar från att ödeläggas av fåglarnas frätande spillning.

Kungsholmen utanför Mönsterås bruk är en tidigare skarvkoloni som stoppades i etableringsfasen. Men spåren finns kvar. Foto: Jan Henricson

Den före detta kolonin på Kungsholmen som ligger alldeles utanför Södra Cells massafabrik är ett exempel på ett sådant ”etableringsstopp”. Men trots att skärgårdsborna var tidigt ute med sin jakt, pekar ett antal kala trädkronor mot himlen. Till viss del har ön börjat grönska igen, men det kommer att ta lång tid innan holmen blir som innan skarvarna tog den i besittning.

– Jag skulle gärna se att vi kunde begränsa skarvens nyetableringar på det sättet även i framtiden. Tyvärr är länsstyrelsen bunden av EU:s fågeldirektiv, säger K-G.

Fascinerande och förskräckande

Hur många skarvkolonier det finns i sundet och i länet vet inte K-G Ottosson. Troligen vet ingen annan heller, för den delen.

Men bara ett litet stycke syd om Svartö finns det två kolonier – på öarna Breholmen och Råbocken – och det är dit K-G styr båten efter att kaffet är urdrucket. Svensk Jakts utsände vill självklart se en skarvkoloni på nära håll när han får chansen.

Det luktar inte särskilt gott, för att uttrycka det milt.

De stora svarta fåglarna som tagit båda öarna i besittning bjuder på ett både fascinerande och förskräckande skådespel. Det är ett farande och ett skränande och ett skitande, som är svårt att i ord beskriva. Och det luktar inte särskilt gott, för att uttrycka det milt. I bona trängs de snart flygga ungarna, och så gott som allt är vitt på grund av fåglarnas spillning.

Filmen i detta reportage är tagen på Breholmen. Att den är lite skakig skyller jag på att den är tagen på frihand med teleobjektiv från en gungande båt.

Råbocken hyser den äldsta kolonin och bortsett från en grön bård längs stranden är det med K-G:s ord stendött inne i kolonin.

Kolonin på Breholmen är bara tre år gammal, men tallarna är så gott som döda – för en skogsägare en förskräckande syn, och det är svårt att förstå naturvårdare som tycker det är önskvärt med ännu fler öar, sådana som denna.

– Jag vill inte utrota skarven, men vi måste begränsa populationen. Kalmarsund kan inte hysa sådana mängder av en fågel som påverkar både fisket och miljön i så stor utsträckning som skarven gör. Det är därför jag är så angelägen om att skyddsjakten utnyttjas så långt det är möjligt, säger Karl-Gustav Ottosson.

Runt skarvkolonin är det grönt, men inne på ön Råbocken i Mönsterås skärgård är allt dött. Och det dröjer länge innan det börjar växa, om skarven händelsevis skulle försvinna. Foto: Jan Henricson

Säljakt på gång

Efter att vi gått i land på Svartö får vi också tillfälle att byta några ord om den licensjakt på gråsäl som regeringen flaggat för att man ska införa. Som tidigare ordförande i Jägareförbundets kustråd är det en fråga som K-G Ottosson arbetat länge med.

– Det är positivt att det äntligen kommer ett beslut, men vi får hoppas att jakten inte omgärdas av för många restriktioner, utan att den blir möjlig att genomföra. Jag är också tveksam till att effekterna av den ska utvärderas om bara ett par år. Med de stora sälpopulationer vi har i Östersjön kommer det att bli mycket svårt att dra några slutsatser av en licensjakt så snart, säger Karl-Gustav Ottosson.