En undersökning som är på väg att färdigställas på Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, visar att av 306 undersökta vargar hade 13 procent antikroppar mot rävskabb. Det betyder att de hade eller hade haft rävskabb när de dog.

Undersökningen har gjorts bland prover som SVA haft frysta från vargar som skjutits under licens- eller skyddsjakt samt kommit in som fallvilt mellan åren 2010 och 2016.

– Vi kan notera ett svagt ökande antal rapporter om vargar med skabb. Vi ska fortsätta att analysera materialet från undersökningen, bland annat genom att titta på åldersstrukturer hos smittade djur för att se om det finns något mönster, säger biträdande statsveterinär Erik Ågren.

”Vi kan notera ett svagt ökande antal rapporter om vargar med skabb.”

Valpar försvinner

Erik Ågren bedömer att det finns ett mörkertal beroende på att SVA sällan eller aldrig får in riktigt unga djur för undersökning.

Erik Ågren. Foto: Göran Ekeberg

– Vargarna som kommer till oss är upp mot året gamla och äldre. Valpar som dör under sin första sommar försvinner snabbt och påträffas sällan. Man kan också tänka sig att de är extra mottagliga och känsliga för rävskabb om sådan finns i flocken, säger Erik Ågren.

Liksom hos räv finns det vargar som är motståndskraftiga mot skabben, och som läker ut hudåkommorna.

– Därför går det inte att säga generellt hur stor dödligheten i vargstammen är på grund av skabb, men att det lokalt försvinner djur från reviren kan mycket väl bero på utbrott av rävskabb.

Många vargar med skabb

Jägareförbundets rovdjursansvarige konsulent Gunnar Glöersen har uppfattningen att det är fler skabbangripna vargar nu än tidigare.

Gunnar Glöersen. Foto: Jan Henricson

– Jag har inga klara belägg för det, men under de senaste åren har det varit många rapporter om vargar med skabb, så mitt intryck är att det blivit vanligare. Inför förra årets jakt var Brattforsreviret redan utslaget av skabb. Olsäterparet var också smittade, och i år kan vi konstatera att skabben påverkat hur många vargar som finns i Vimyrenreviret, säger Gunnar Glöersen.

Vargar med skabb har under åren rapporterats över hela vargbältet, från Värmland, Gävleborg, Dalarna, Närke. I år har ett av de skabbangripna djuren skjutits Flatenreviret i Dalarna. Det andra föll i Vimyrenreviret i Värmland.

Stor betydelse lokalt

I tidigare analyser har forskarna slagit fast att rävskabben inte är populationsbegränsande för vargstammen som helhet, men klart är att den lokalt kan ha stor betydelse.

– Att vargar försvinner från ett revir kan mycket väl bero på ett skabbangrepp. Om tiken dör under våren är det fullt naturligt att där inte finns några vargar när hösten kommer, till exempel på grund av att hanen vandrar ut och att ungdjuren skingras. Att det är åtta–nio vargar i reviret det ena året behöver alltså inte betyda att där finns några året därpå, säger Gunnar Glöersen.

”Vargar dör av sjukdomar. Bland annat av skabb. Detta kan ha stor betydelse för enskilda revir. Mot bakgrund av det ska man från myndigheternas sida vara försiktiga med att säga att det är tjuvjakt som är orsaken när ett vargrevir inte längre innehåller några djur.”

Han menar att det här är kunskaper som myndigheterna måste ta hänsyn till när de kommenterar stort uppslagna nyheter i media om att vargar försvinner utan förklaring.

– Vargar dör av sjukdomar. Bland annat av skabb. Detta kan ha stor betydelse för enskilda revir. Mot bakgrund av det ska man från myndigheternas sida vara försiktiga med att säga att det är tjuvjakt som är orsaken när ett vargrevir inte längre innehåller några djur, säger Gunnar Glöersen.