En svartbjörn står rest på bakbenen och bogmontage från zebror och antiloper får en sista handpåläggning. Det är djur från golv till tak i ateljén på Lövängens zoologiska utanför Skara i Västra Götaland.

Mitt i rummet sitter Roland Börjesson. Han har arbetat som konservator i hela sitt liv och vunnit flera internationella priser för konstnärliga arrangemang av uppstoppade djur. Nu för tiden är det mest bogmontage från svenska klövvilt som tar upp tiden.

Ändrade villkor

När Roland Börjesson fick sitt nya femåriga tillstånd reagerade han på att villkoren ändrats. Numera har han krav på sig att föra förteckning över alla djur han tar emot och skickar ut.

– Jag för ju redan en typ av förteckning eftersom jag skriver ut kvitton till de som lämnar in djur till mig. Men länsstyrelsen vill att jag också ska skriva in alla djur i en lista och skicka till dem. Det är så dumt. Jag kan inte fatta poängen, säger han.

Varje år görs cirka 150 rådjursskallar i ordning i ateljén. I tillägg ett antal dovhjortar och vildsvinsbetar.

– Varför vill länsstyrelsen ha in uppgifter på alla dessa. Det är väl en sak att de vill ha koll på in- och utlämnade arter som exempelvis är fredade, har citeskrav eller på annat sätt kräver kontroll, men vanliga jaktbara arter som jag bara ska koka skallen på? Det är så dumt, att jag inte kan förstå. Det enda som händer är att jag får massa extra pappersarbete till ingen nytta. Tidigare gick det ju alldeles utmärkt att undanta dessa arter, varför kan det inte vara så även i fortsättningen.

Risk för ökning av svartkokare

Roland Börjesson menar att förtjänsten på hornkok är liten. Han gör det mer som service som också kan leda till andra större jobb.

– Denna byråkrati gör att jag inte vill fortsätta koka av rådjursskallar. Om vi som har tillstånd slutar med detta kommer jägare i stället lämna in huvuden till svartkokare utan tillstånd. Dessa har ju inga krav sig att lämna in animaliska restprodukter till förbränning. Rester från jakttroféer skjutna på kontinenten kan hamna i skogen i stället. Vad innebär detta för den potentiella spridningsrisken av sjukdomar, som afrikansk svinpest?

Enligt Roland Börjesson finns det en bred uppslutning inom branschorganisationen Sveriges zooologiska konservatorer om att villkoret måste ses över. Svensk Jakt har också varit i kontakt med ett flertal yrkesverksamma konservatorer och de anser att förteckning över jaktbara arter kräver extra arbete och är onödigt. Dessutom tycker de att det är ett orättvist upplägg i dag, där en del slipper arbetet medan andra måste göra det.

Följer bara lagen

Enligt Linnea Ulfsdotter, handläggare på naturenheten på Länsstyrelsen i Västra Götalands län, agerar bara myndigheten efter gällande lagstiftning.

– Sveriges 21 länsstyrelser är självständiga myndigheter. Jag kan bara tala för Länsstyrelsen i Västra Götaland. Vi förhåller oss till artskyddslagstiftningen och i fjärde paragrafen i Naturvårdsverkets föreskrifter om artskydd återfinns de krav på uppgifter en konservator ska lämna i sin årliga förteckning. Vi har tidigare gjort ett generellt undantag för jaktbara arter i bilaga 1–4 i jaktförordningen, men detta undantag togs bort efter att länsstyrelsen gjort bedömningen att undantaget saknade lagstöd. I tillstånden vi beviljar anger vi vilka villkor som gäller. Eftersom villkoren har ändrats över tid och tillstånden förnyas var femte år, så kan villkoren i nu gällande tillstånd se lite olika ut.

Men om nu Naturvårdsverket själva gör tolkningen att vanliga jaktbara arter kan ha en enklare förteckning, varför kräver ni då mer?

– Vi arbetar utefter den lagstiftning som råder. De uppgifter vi begär in från konservatorerna för de vanligaste jaktbara arterna är: art med svenskt och vetenskapligt namn, ursprung med uppgift om den är infångad i naturen eller uppfödd i fångenskap, datum när exemplaret inkom till respektive lämnades ut från verksamheten, samt om exemplaret levt i vilt tillstånd ska det anges hur det har åtkommits.

Vad skulle krävas för att ni förändrar villkoren för konservatorer?

– Ändras lagstiftningen kommer vi att justera våra rutiner. Vi jobbar efter den vägledning vi får från Naturvårdsverket, säger Linnea Ulfsdotter.

Hon säger också i intervjun med Svensk Jakt att förteckningen tjänar som ett underlag för länsstyrelsen vid tillsynsärenden.

Naturvårdsverket gör annan tolkning

Britt Forsén är handläggare på Naturvårdsverkets artenhet. Hon berättar, precis som Linnea Ulfsdotter, att konservatoryrket regleras av bland annat artskyddsförordningen. I den står att en konservator måste leverera en förteckning årligen till länsstyrelsen, över de exemplar av djurarter som bereds.

– Vi har faktiskt haft uppe frågan här på myndigheten och även varit i kontakt med branchorganisationen Sveriges zoologiska konservatorer. Som vi tolkar förordningen är det inte ett lagkrav på att förteckningen som ska levereras måste innehålla alla data, även över jaktbara vilt. Vår tolkning är att det går bra om man bara anger antalet för de arter där det inte är krav på märkning.

Länsstyrelserna kan ställa högre krav

Problemet för den enskilda konservatorn är att länsstyrelserna som också utfärdar tillståndet, är autonoma och kan ställa egna krav, oberoende av vad Naturvårdsverket skriver. Några länsstyrelser har undantagit jaktbara arter från kravet på förteckning, medan andra låter kravet vara kvar.

– Naturvårdsverket har bedömt att man inte behöver göra en fullständig förteckning över alla arter, men länsstyrelser är fria att kräva mer, säger Britt Forsén och berättar att branchorganisationen lyfte denna orättvisa och för många konservatorer onödiga byråkrati redan för ett par år sedan. Då förklarades juridiken i ett mejl till organisationen:

 ”NV:s jurister har granskat regelverket och kommit fram till att det inte finns lagstöd för en länsstyrelse att fatta beslut om att helt undanta alla arter som omfattas av bilaga 1–4 till jaktförordningen från kravet på förteckning enligt 51 § artskyddsförordningen.

Enligt 52 § artskyddsförordningen ska förteckningen innehålla uppgifter om märkta exemplar, men för sådana djur där det inte finns krav på märkning räcker det med att notera antal preparerade exemplar i den årliga förteckningen. Antalet ska redovisas för varje art, t.ex. antal rådjur, antal älg, antal vildsvin.”

Vet inte

Varför länsstyrelserna agerar på olika sätt kan inte Britt Forsén förklara. Vad förteckningarna på mottagna rådjurs-, dovhjorts- och vildsvinsskallar ska tjäna till vet hon heller inte. Naturvårdsverket sammanställer inte materialet eller för statistik.

– Vi får kopia på tillstånden till konservatorer, men årliga förteckningarna skickas inte till oss, även om vi så klart kan begära in dem. Artskyddsförordningen är en förordning och därför saknas förarbeten som skulle kunna förklara varför förteckningen är viktig även för jaktbara arter som klövvilt, säger hon och fortsätter:

– Vi har årligen möten med länsstyrelsen där vi diskuterar frågor inom ämnet. Det skulle kanske vara på sin plats att ta upp denna fråga vid nästa sammankomst.

Om nu det är föreskrifterna från Naturvårdsverket som skapar problem och onödigt merarbete för konservatorer, vad hindrar er för att skriva nya som förenklar hanteringen av jaktbara arter?

– Vi har i flera år noterat behov av revidering, men det har inte prioriterats, säger Britt Forsén.