När Kjell Karlsson tog med Melker Holm på jakt första gången anade han inte vad som väntade. Att han skulle komma hem med en 13-åring som omedelbart fått jakten i blodet.

Kjell är pappa till Melkers mammas man, och det var när Melker hälsade på hemma hos honom första gången som intresset började gro.

– Kjell hade ett älghorn ovanför soffan och när jag frågade om det började han berätta jakthistorier. En annan dag fick jag följa med på jakt. Vi jagade rådjur och drevet kom rakt på oss. Kjell kunde inte skjuta, men det var så spännande. Jag var fast direkt, berättar Melker.

Läste teorin

Flera jakter och jakthistorier senare läste Melker som 15-åring teorin till jägarexamen. Uppskrivningen klarade han utan problem. Men när det kom till skyttet blev det besvärligt. Melker har en cp-skada som gör att han inte har samma kontroll över sina rörelser som vi andra.

”Jag fortsatte att vara med på jakt, men att inte kunna delta på samma villkor som andra jägare kändes inte bra.”

– Det var så frustrerande. Jag fortsatte att vara med på jakt, men att inte kunna delta på samma villkor som andra jägare kändes inte bra. Ja, jag var riktigt arg, säger Melker.

Han försökte på olika sätt ta reda på vad som gäller, om det fanns något sätt för honom att kunna få en komplett jägarexamen, men stötte på patrull vart han än vände sig.

Någon hjälp fick han inte. Och åren gick.

Under överinseende av skjutinstruktören Martin Johansson ser man tydligt hur Melker Holm koncentrerar sig under skyttet. Foto: Jan Henricson

Järnvilja

När Svensk Jakt träffar Melker är vi framme i november. Det är en grå och stilla dag, några grader varm, som gjord för jakt, och vi enas om att det hade varit bättre att jaga än att prata.

Men allt har sin tid och flera jägare som bistått Melker med hans träning har mött upp vid vindskyddet på Dottermossens jaktlags marker. En plats som har varit central i Melkers utveckling som kulskytt.

Elden sprakar och kaffet kokar i sotig panna. Alla uttrycker beundran för Melkers järnvilja och hur roligt de tycker det är att han nu är klar med sin jägarexamen. För det skulle visa sig att det fanns en lösning på problemet.

Studier gick före

Åren efter att Melker skrivit jägarexamens teoriprov fortsatte han att följa sin mentor Kjell på jaktstigen.

– Jag såg direkt, redan första gången Melker var med och jagade, att han hade jakten i blodet. Det gick knappast att hålla tillbaka honom, berättar Kjell Karlsson.

Under gymnasietiden fick jakten stå tillbaka en del för studier, men Melker släppte inte tanken på att bli jägare.

– Problemet med skyttet fanns ju kvar. Jag var med och jagade, men det var något som saknades. Jag var ju inte jägare helt och hållet.

Vändningen

Vändningen kom när han som 22-åring började ett nytt jobb på Robert Magnussons företag i Töreboda. Robert är jägare och blev snart varse Melkers stora jaktintresse.

– När han berättade om problemet han hade med skyttet började jag fundera på om det inte fanns någon lösning. Jag såg tidigt vilket driv Melker har, och hur envis han är, och tänkte att det borde kunna gå, säger Robert.

Han ringde Åke Johansson, ansvarig för jägarexamen på Jägareförbundet Skaraborg, och fick veta att man till viss del kan anpassa skjutprovet för blivande jägare med funktionshinder.

Melker Holm har fått hjälp av flera jägare när han tränat vapenhantering och skytte. Gänget bakom Melker är från vänster mentorn Kjell Karlsson, provledarna Tommy och Eva Kensing, markägaren Sven-Erik Magnusson, arbetsgivaren Robert Magnusson och skjutinstruktören Martin Johansson. Foto: Jan Henricson

Hårt jobb

Robert kände att han var något på spåren och kontaktade sin jaktkompis Martin Johansson som hållit på med skytte i många år, och som varit länsinstruktör i Svenska Jägareförbundet.

– Jag hade varit borta från skyttet en tid, men när Robert ringde och frågade om jag ville träna Melker sa jag ja. Det kändes roligt att damma av och uppdatera de gamla kunskaperna. Dessutom ville jag gärna hjälpa till, berättar Martin.

”Jag tänkte att jag ska ge mig själv de bästa förutsättningarna nu när jag får chansen.”

Snart nog förstod han vilket hårt jobb som väntade. Inte minst för Melker. Men nu fick han nytta av sin envishet. Bland annat började han träna på gym flera dagar i veckan, för att bygga muskler och på så sätt bli stadigare i sin vapenhantering.

– Jag tänkte att jag ska ge mig själv de bästa förutsättningarna nu när jag får chansen, förklarar Melker.

Specialbyggd bössa

Så var det dilemmat med vapnet. Att det behövdes någon form av specialbygge stod klart, men det är inte lätt att engagera en bössmakare när man inte har licens på vapnet som ska göras om.

– Ett moment 22, men vi kom fram till en lösning. Bössbyggaren Kjell Hansson hade en Tikka T3 som han började göra om för att passa mig. Det krävdes flera besök och
tog lång tid att få till studsaren, men till slut passade den, säger Melker nöjt.

Melkers vapen är anpassat med ett pistolgrepp under framstocken. Kolvkammen har höjts för riktig kindkontakt och kolvhalsen har gjorts tjockare för att Melker ska få ett bättre grepp.

– Utöver det är jag vänsterskytt, så det blir verkligen en annorlunda bössa, skrattar Melker.

Allvaret började

Med ett för Melker passande vapen började nu träningen på allvar. På Sven-Erik Magnussons fastighet Dottermossen ungefär mitt emellan Tibro och Skövde, finns ett gammalt grustag som passar utmärkt för ändamålet.

– Martin och jag jagar också på marken, så det var mycket bra att hålla till här med den inledande träningen. Eftersom det var så speciellt kändes det både lugnare och tryggare än på jaktskyttebanan, säger Robert.

Säker vapenhantering

Martin Johansson berättar om de inledande träffarna som till stor del kom att handla om vapenhanteringen. Melker Holm fick arbeta hårt för att hantera sin studsare lugnt och säkert. För som Martin säger:

– Det handlar inte bara om att Melker ska känna sig säker, utan de som är runt omkring också.

Och när det kommer till jägarexamensprovet finns när det gäller delen säker vapenhantering ingen mannamån. Den måste fungera fullt ut.

Tränade hårt

Melker tränade hårt. Både i grusgropen och hemma hos Kjell där han hanterade sin studsare och gjorde många, många torravfyrningar.

– Jag kände att jag inte skulle klara att skjuta på löpande. Inte ännu i varje fall. Men jag ville ju klara provet för att känna mig som jägare. Att det går att anpassa skjutprovet till oss som har ett funktionshinder tycker jag är mycket bra, säger Melker.

”När jag träffade den förstod jag att jag skulle klara provet.”

I grusgropen kämpade Melker vidare. Martin Johansson berättar om hur det trots ett och annat bakslag gick stadigt framåt. Melker blev allt säkrare med sin studsare.

– När jag vid ett tillfälle skulle skjuta på en lerduva som lagts ut hamnade den lite snett så jag såg i stort sett bara kanten på duvan. När jag träffade den förstod jag att jag skulle klara provet.

Fyra femettor

Melker hade alldeles rätt. Några dagar före älgjakten 2020, efter att ha varit och tränat på skjutbanan ett par gånger, klarade han jägarexamens högviltprov. I den sista godkända serien sköt han fyra femettor.

– När jag var liten brukade mamma och pappa säga att jag inte ska låta någon annan sätta gränserna för vad jag kan göra. I mitt jaktlag som jagar utanför Töreboda har de trott på mig. Det har också Robert och Martin som har markerna här i Dottermossen. Men det finns andra som har sagt att jag inte klarar av att jaga. Jag har visat att de har fel.

”Andra jaktintresserade ungdomar med funktionshinder kan se att det går.”

Melker är tacksam för den hjälp han fått. Utan mentorn Kjell, chefen Robert och instruktören Martin hade det inte gått, säger han.

– Nu är det viktigt för mig att berätta om det här. Andra jaktintresserade ungdomar med funktionshinder kan se att det går.

Kjell Karlsson, som väckte Melker Holms jaktintresse, tycker att det är så roligt att Melker skjutit godkänt och nu kan söka egen licens på sitt vapen. Foto: Jan Henricson

Ingen huvudsak

Melker väntar ännu på att få skjuta sitt första vilt. Inte för att viljan eller tillfällen saknats. Läget har helt enkelt inte känts riktigt rätt.

– För min del handlar det om vaktjakt, på rådjur och i vildsvinskojan, i första hand. Att skjuta på löpande vilt är inte aktuellt. Jag vill förstås fälla något vilt, men det är inte huvudsaken. Det viktiga är att jag nu, eller åtminstone så snart jag får min licens, kan vara med på jakten på samma villkor som de andra jägarna, säger Melker Holm.

Särskilda regler ger möjligheter

I handboken som jägarexamens provledare utgår från finns en bilaga som beskriver hur skyttet kan anpassas till elever med funktionshinder. Det var dessa regler som provledarna Tommy och Eva Kensing hade att förhålla sig till inför Melker Holms skjutprov.

De särskilda reglerna, eller undantagen om man så vill, har utarbetats av Jägareförbundets Henrik Falk och Rikard Södergren.

– Det var Rikard, som ansvarig för förbundets projekt Jakt för alla, som påtalade behovet. Vi tog fram ett förslag på hur proven för hagel och kula kan anpassas, och Naturvårdsverket godkände det, berättar Henrik Falk.

Något undantag från säker vapenhantering medges naturligt nog inte. Men högviltprovet med kulgevär får skjutas med det man kallar jägarmässigt stöd. Och om provtagaren inte klarar av skyttet mot löpande älgfigur får provledaren medge att hastigheten på älgfiguren sänks.

– Om det inte går eller inte är tillräckligt kan vi också godkänna att provet avläggs mot stillastående älgfigur, säger Tommy Kensing.

Jägarmässigt stöd

Eva och Tommy Kensing tyckte att det var viktigt att Melker fick lära känna dem och vänja sig vid skjutbanan före provtillfället.

– Vi träffades och pratade och Melker fick skjuta på banan. Jag tycker att han gjort en jättefin prestation. Han har visat att svårigheter kan övervinnas om viljan är stark, säger Eva Kensing.

Jägarmässigt stöd är ett brett begrepp, det kan bestå av en skjutkäpp, en trädstam, ett knä eller kanske ett björnstöd. Och så kan det förstås vara ett jakttorn. Så Robert Magnusson byggde ett som sattes upp vid älgbanan på Tibro jaktskyttebana, varifrån Melker fick skjuta sina serier.

Känna begränsningar

Nu finns det förstås de som har invändningar. Att man måste kunna skjuta på löpande vilt för att kunna jaga.

Gänget som har stöttat Melker ser det inte på det sättet. Skjutinstruktören Martin Johansson:

– Att träna skytte handlar förstås om att bli bättre på det man gör. Men den som skjuter på banan lär också känna sina begränsningar, och det är i stort sett lika viktigt när skyttet ska omsättas i den praktiska jakten. Melker skjuter bra, han har ett gott omdöme, och jag känner mig helt trygg med honom som jägare.

Inte troligt

När Henrik Falk övervägde vilka undantag som skulle kunna göras funderade han också på behovet av att kunna skjuta på rörliga mål.

– Men när Rikard Södergren hörde mina invändningar, sa han att det knappast är sannolikt att den som har rörelsehinder och inte klarar av att skjuta godkänt mot löpande älg vid högviltprovet, skjuter mot löpande vilt i en verklig jaktsituation.