Jakt är en kulturyttring som finns beskriven från hällristningarnas tid och framåt. Långt innan bondesamhället gjorde oss självförsörjande var jakt en livsviktig del av vår kultur.

Än idag är jakten betydelsefull i vårt moderna och allt mer urbaniserade samhälle.

Vad tycker Amanda Lind?

Kultur- och demokratiminister samt minister med ansvar för idrottsfrågorna, Amanda Lind (MP). Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Hur ser då vår nya kulturminister Amanda Lind, MP, på jakt och frågor som är relaterade till jakt?

Svensk Jakt har efter en tid fått svaren vi ställde efter regeringsbildningen.

Vad tycker du om jakt?

– Jag jagar inte själv, men min pappa jagar, så jag är glad att han ofta ger oss kött, jag äter gärna vilt. Jakten är en betydelsefull historisk företeelse och ett kulturellt uttryck som också betyder mycket för många människor idag. Sen är det självklart mycket viktigt att jakt bedrivs hänsynsfullt, reglerat och långsiktigt med stor djurskyddshänsyn. 

Alla som idag utövar jakt är en del av en tradition och kultur som funnits lika länge som det funnits människor. De allra äldsta bevarade uttrycken för detta finns runt om i vårt land: ristningarna som visar jakt- och fångstkulturen i Nämforsen, för att ta ett exempel.

Hur ser du på innebörden av begreppet ”jaktkultur”, och vilken betydelse anser du att jakten som kulturform har idag?

– Jakten är en del av det immateriella kulturarvet och en del av människans förhållningssätt och samspel med naturen. Runt om i landskapet finns också de historiska spåren av jakt, det kan vara hällristningar, som du nämner, men också till exempel fångstgropar och jaktvärn. Dessa spår berättar om människors levnadsvillkor och ger oss möjlighet att förstå hur landskapet har använts under olika tider.

Svenska Kennelklubben och Svenska Jägareförbundet driver frågan om få den nordiska jakten med lös hund klassad som immateriellt kulturarv av UNESCO.

Kommer du att verka för att jakt med lös hund får kulturarvsklassning?

– Det immateriella kulturarvet består av en mångfald av olika uttryck. Det är angeläget att lyfta fram denna mångfald i Sverige. Detta görs bland annat genom en förteckning med exempel på immateriella kulturarv som Institutet för språk och folkminnen håller samman och som löpande fylls på med förslag från allmänheten. Institutet samordnar arbetet med konventionen i Sverige och granskar att förslagen är förenliga med konventionens krav och gällande lagstiftning. Konventionsarbetet involverar en rad civilsamhällesaktörer och myndigheter. Sverige har hittills inte nominerat något enskilt element till Unescos internationella listor över representativa respektive hotade immateriella kulturarv. Däremot är det inte omöjligt att vi gör det i framtiden. När Sverige gör detta är det viktigt att nomineringen vilar på solid vetenskaplig grund och utgår från den expertkunskap som finns hos Institutet för språk och folkminnen och andra berörda kunskapsinstitutioner.

Utöver tillvaratagande av viltköttet, så är tillvaratagande av päls, skinn, horn och ben en viktig del av jakten. Dels av skäl som handlar om uthållig hållbarhet och respekt för det fällda viltet, dels för att vidmakthålla uråldriga hantverkstraditioner. Vad kan du göra för att understödja och förstärka den delen av jaktkulturen?

– Att vidmakthålla äldre hantverkstraditioner är viktigt. Som kulturminister är det bland annat min uppgift att se till att myndigheter och institutioner som arbetar med detta har goda villkor för sin verksamhet. I detta sammanhang kan nämnas att frågor om immateriellt kulturarv hanteras av Institutet för språk och folkminnen och att flera museer har till uppgift att dokumentera och visa denna typ av traditioner, till exempel Nordiska museet och Ájtte – svenskt fjäll och samemuseum. Även Nämnden för hemslöjdsfrågor bidrar till att hålla hantverkstraditioner vid liv genom sitt uppdrag att främja hemslöjden. Hemslöjden får också stöd inom ramen för kultursamverkansmodellen. Jaktens kulturarv och hantverkstraditioner kopplade till jakten tas också tillvara och förmedlas på en mångfald av museer runt om i landet, på länsmuseer, på kommunala museer och inte minst på ideellt driva hembygdsmuseer. Det är också viktigt att framhålla att det inte är en uppgift för oss politiker att definiera eller avgränsa vilket kulturarv eller vilka hantverkstraditioner som ska främjas eller lyftas fram, utan det är något som ska göras av professionen och av det civila samhället.

I Danmark finns Det gröna museet, som samlar och förmedlar kunskap om skog, lantbruk, jakt och livsmedel. Bör Sverige skapa en motsvarande offentlig institution, där jakten i sin egen rätt lyfts fram som en självklar del av vår historia?

– Snarare än att inrätta nya statliga institutioner ser jag som min uppgift att säkra att de befintliga kulturarvsinstitutioner som redan har till uppgift att dokumentera seder och bruk som dessa ges goda förutsättningar för sin verksamhet.