När Svensk Jakt träffat jaktstudenterna Axel och Alfred pustar de just ut efter en skrivning de haft på distans.

Eftermiddagen ska de ägna åt viltvård på de egna markerna i Färda, strax utanför Unnaryd på gränsen mellan Småland och Halland. En stunds lerduveskytte ingår också i planen.

Provet var inte alldeles enkelt, men de tror att de klarade det något sånär. I en beskrivning av en björnjakt skulle de identifiera vilka fel som begåtts.

– Och det var väl inte så knepigt. Den svåra delen var att hänvisa till rätt paragrafer i jaktlagen och i förordningar, säger Axel Krusten som läser naturvetenskapligt program med inriktning jakt.

Alfred Lönnergård och Axel Krusten går båda utbildningar med jakt på schemat på naturbruksgymnasiet i Ryssby. Foto: Jan Henricson

Kompisen Alfred Lönnergård har valt en annan bana. Han läser jaktprogrammet med inriktning skog. Medan Axel funderar på att vidareutbilda sig till skogsmästare eller jägmästare, lutar Alfred åt att börja jobba i skogen efter gymnasiet.

Att arbeta med jakt på heltid är inget någon av dem siktar på. I varje fall inte i dagsläget. Bättre att ha jakten som ett starkt intresse vid sidan om, resonerar Alfred och Axel.

Bättre än förväntat

Den här våren, den andra på Ryssbygymnasiet, har varit helt annorlunda jämfört med den första. Coronapandemin tvingade skolan att stänga, och undervisningen har bedrivits på distans.

Både Axel och Alfred säger att det har gått bra, ja bättre än vad de trodde det skulle göra. De har under några veckor haft praktik på två egendomar i Skåne, men de vanliga lektionerna ska också klaras av.

”Att tvingas fortsätta med den här distansundervisningen skulle vara tungt.”

– Videoundervisningen har fungerat nästan som en vanlig lektion. Det har varit lite jobbigare med självstudierna, men lärarna är bra på att svara när man ringer och har frågor, säger Axel Krusten.

De saknar förstås skolan, kamraterna och internatboendet. Även om uppkopplingen fungerar som den ska kan en videolektion där de ser sina kompisar aldrig ersätta det verkliga mötet.

– Så vi hoppas verkligen att det här är över till hösten. Att tvingas fortsätta med den här distansundervisningen skulle vara tungt.

Självklart intresse

Men det finns som sagt också fördelar. Det blir mer tid ute i markerna för jakt, viltvård och skytte. Något som de mer än gärna gör tillsammans. Axel och Alfred, som bor inom synhåll från varandra, har hängt ihop sedan de var små pojkar. Och under alla dessa år har jakten funnits som ett självklart gemensamt intresse.

”Ibland har vi väl olika åsikter om saker och ting, men vi blir sällan osams.”

Det understryks av en artikel ur Hallandsposten från i mars 2009. Där berättas om hur Axel rådigt hämtade hjälp när hans jämnåriga kompis Alfred ramlade i bäcken när de utan föräldrarnas vetskap var på väg ner till sjön för att jaga gäss. Då var killarna sex år gamla.

– Ibland har vi väl olika åsikter om saker och ting, men vi blir sällan osams. Och det är alltid roligt att göra saker tillsammans, både att jaga och att träna skytte och att bedriva viltvård, säger Alfred och Axel.

Drever nummer ett

Något bråk om vilken jaktform som är roligast behöver det i varje fall inte bli. Inte heller vilken hundras som är bäst. Drever, säger de med en mun.

– Att jaga med drivande hund är så spännande och intressant att det slår allt annat. Det är en jaktform som är väldigt vanlig i de här trakterna. Drever är nog också den vanligaste rasen här omkring.

Så särskilt mycket vildsvin är det inte i trakterna av Unnaryd på gränsen mellan Småland och Halland. Men tillräckligt många. Alfred Lönnergård och Axel Krusten gör sitt för att hålla efter dem. Foto: Jan Henricson

Under höst och vinter ägnar Alfred och Axel all ledig tid åt jakten. Utöver helgerna finns också schemalagda jaktdagar på skolan. Nu, om våren, blir det också en del jakt.

– Vi har inte så mycket vildsvin, men det är tillräckligt många för att ställa till en del skador. Så innan spannmålet grodde var vi ute en hel del på åkermarken och jagade vildsvin.

Rödklöver på viltåkrar

Att det finns vildsvin i Färda råder det ingen tvekan om. På väg att sätta upp en saltsten går Axel och Alfred över en mosse där vildsvinen har bökat upp marken ordentligt.

– Just här gör det väl inte så mycket, men det är värre när de ger sig på nysådd spannmål eller vallarna. Där gäller det att hålla efter dem, säger Alfred.

I virustider med studier på distans blir det mer tid över för viltvård. Axel Krusten och Alfred Lönnergård vet att klövviltet behöver salt för att må bra. Foto: Jan Henricson

Längs vägen har vi också stannat till för att se efter om det gror på en av flera viltåkrar som finns på marken. Här är sått rödklöver och vitklöver, svartkämpar och cikoria. Alfred Lönnergård har gott hopp om att viltåkrarna ska bidra till att viltet på markerna får en bra höst och vinter.

– Att inte bara ta utan också ge är en viktig del av jakten. Att på olika sätt ge viltet bra förutsättningar när det blir hårdare tider är också positivt för skogen, menar killarna.

Ett roligt grustag

Det är en fantastiskt fin majdag. Efter en ovanligt kall period nästan den första riktigt varma vårdagen. Med andra ord som gjord för att skjuta ett par serier lerduvor.

Alfred och Axel har de bästa förutsättningar för att träna sitt hagelskytte. Jaktvårdsföreningen har en lerduvekastare på ett bilsläp vid kanten av ett djupt grustag på markerna där de jagar och viltvårdar. Det tar bara ett par minuter att köra dit.

Alla unga jägare borde ha ett eget gammalt grustag. Milde tid ett sådant roligt hagelskytte! Foto: Jan Henricson

Här blir skyttet nästan som på en sportingbana med flera lerduvekastare. Kastaren som är fjärrstyrd går precis som på en trapbana fram och tillbaka uppe på kanten till grustaget. På botten står Alfred och Axel med sina hageltolvor.

– Nu ska du få se, säger de. Står vi nära branten ser vi inte när duvan skickas och det blir svåra frånskott på höga och snabba duvor. Flyttar vi ut lite kan vi skjuta sidoskott på duvor som går nästan lika snabbt, och står vi längst bak bjuds enklare skott på dalande lerduvor.

Duvor blir kross

Det är bara att hålla med. Vilken fantastisk möjlighet att träna hagelskytte. Att Axel Krusten och Alfred Lönnergård har roligt är inte att ta miste på.

Varje ung jägare, och gammal också för den delen, skulle ha ett sådant grustag på sina marker.

Och det syns att Axel och Alfred är här ofta. De flesta duvorna som kastas blir till kross innan de når marken, och killarna grymtar irriterat i de fall framförhållningen inte är som den ska.

De kommer att vara väl förberedda när det till hösten förhoppningsvis går att återvända till skolan med jakt och viltvård på schemat.

Nog anade Svensk Jakts reporter att det skulle bli något alldeles extra i jägarväg av Alfred Lönnergård när vi träffades förra gången, för snart fem år sedan, i samband med ett reportage om den duktiga drevern Rex. Foto: Jan Henricson