Björnen är inget normalt bytesdjur för en hund. Men Simon och hans far präglade Lilly på björndoft innan tikens medfödda älgintresse hade tagit överhand.

Ryktet om Lillys björnintresse startade redan under hösten 2020. Ett rykte som direkt ökade möjligheterna till björnjakt under hösten 2021.

Många vill jaga björn, men i de allra flesta fall visar hundarna av naturliga orsaker inget större medfött intresse för ett villebråd som aldrig varit ett naturligt bytesdjur för en hund. Vad är det då som skiljer Lilly från andra hundar som vid så låg ålder redan är en fullfjädrad björnhund?

En tillfällighet

Svensk Jakt tog kontakt med Simon Häggström och på plats möttes vi av en lugn, trygg, vänlig och kontaktsökande Lilly. Dessutom även Simons far, en erkänt skicklig jägare och hundkarl, Erland Häggström.

– Älgintresset är så inrotat i våra jaktspetsar att den jägare som även vill ha en hund med björnintresse ska börja med att intressera hunden för björnspår innan injagningen på älg startar, är både far och son Häggström helt överens om.

Dessutom ska man nog så långt det går försöka undvika att hunden ställer björn om man inte har möjlighet att fälla den.

”Då gäller det att ge hunden ett intresse för björndoften”

– Med facit i hand är vi även helt övertygade om att det var en lärorik tillfällighet som var grunden till Lillys björnintresse säger Simon. En teori som i efterhand har utvecklats bottnar i att hundarna har ett så starkt inrotat älgintresse att den delen knappast behöver uppmuntras. Då gäller det att ge hunden ett intresse för björndoften innan det medfödda älgintresset helt har tagit överhand, säger Simon.

– Inför Lillys första jaktsäsong fick vi chansen att spåra en nyss sedd björn i lina. Det visade sig senare vara en hona med två ungar. Lilly stärktes snabbt när hon såg vårt stora intresse för denna doft. Jag är i dag helt övertygad om att det var den händelsen som väckte Lillys björnintresse, säger Simon.

Lilly hade under den första jaktsäsongen flera björnskall innan första årets älgjakt var över.

– Vi skulle med säkerhet ha fällt björn för henne redan hösten 2020 om det funnits björnar kvar på licensen, säger Simon.

Möjlighet att träna

I dag ger den starka björnstammen, i kombination med godkända björnåtlar, en möjlighet att redan från början med hjälp av spårlina styra upp unghundens intresse för denna doft – innan den är injagad på älg. Men det krävs helt klart mer jobb för att öka björnintresset än att prägla hunden på älg.

Simon har växt upp med jakten. Hans farfar var troligtvis den förste i Norrbotten som redan på 1960-talet förde fram en jämte, SJCH Losjös Ömme S 1430/63 till jaktchampion. Även Simons far Erland är en mycket erfaren jägare som alltid hållit sig med bra och högt meriterade jämthundar där bland annat jämthunden SJCH Wälbe var reserv till Älghunds-SM år 2000. Simon nämner ofta sin farmor som hade en smått otrolig förmåga att få hundarna fina och lydiga.

”Då handlar det inte endast om vad husse vill att hunden ska jaga”

– Bygg inte för fina hundgårdar! Då finns en risk att hundarna får för lite tid inomhus med folk. Det kan straffa sig senare, menade farmor.

Det var en sak som Simon senare har förstått är otroligt viktigt, inte minst när det gäller att styra upp den praktiska jakten i den riktning som man själv vill. Då handlar det inte endast om vad husse vill att hunden ska jaga, utan även att få hunden att förstå vad man inte ska jaga.

I förbifarten nämner han även med ett gott skratt att han kunde leverera både den största och den minsta björnen denna höst hos vilthandlaren i Harads. Vikterna var 217 respektive 61 kilo.

Björnen som villebråd är en tämligen ny jaktform för landets jägare. En sak som jägare har förstått är att det är stor skillnad mellan björn och björn.
Foto (i hägn): Matts Bildström

Lugn och trygg

Simons första bild av Lilly var mycket positiv.

– Det var barn i valplådan som kramade och kelade med valparna som var trygga och mycket sociala redan då. Samtidigt visade valparnas mor upp en härlig och snäll mentalitet, minns Simon.

Det var en sak som Simons farmor alltid hade förespråkat: att hundarna aldrig kan få för mycket av mänsklig omtanke och kärlek.

Lilly var lugn och aldrig stökig som valp. Det märktes tidigt att jaktlusten fanns där. Lilly var även en mentalt tämligen mjuk tik och inte någon tuffing märkte Simon i många sammanhang. Simon Häggström är även fostrad till att ge hundarna mycket tid i skogen redan från valpstadiet. Han är övertygad om att det även där ligger mycket av att hundarna snabbt ska utvecklas i rätt riktning.

”När Lilly arbetar på björnspår väcker hon som en stövare”

– Rovviltskärpan kom även fram när det gällde grävling, berättar Simon.

– Där ser vi en stor skillnad mot min andra hund Argo. Torrfurans Argo är helt ointresserad av björnspår, han är i dag sju år och var klar utställnings- och jaktchampion vid 28 månaders ålder.

Väcker i spåret

Frågan är, om inte även Argo skulle ha jagat björn om han blivit uppmuntrad att följa björnspår innan han var präglad på älg, funderar Simon.

Björnen som är ett tämligen nytt villebråd väcker ständigt nya frågor. När Lilly arbetar på björnspår väcker hon på samma sätt som en stövare kan göra på harslag. I dag vet vi att väckskall på björnspår är en sak som inte är direkt ovanlig för jaktspetsar, men endast när det gäller björn.

Stor björn, fotograferad i Petikträsk, Norsjö kommun, Västerbotten. Stora björnar väcker respekt hos hundarna och backar ofta inte en meter inför mötet med en hund. Foto: Matts Bildström

Äldre och barska

Simon har redan märkt hur en hund kan rata ett relativt färskt björnspår men med energi följa ett annat, men klart äldre spår. Är det så att björnens pondus och rang kan avläsas i djurets spårdoft undrar Simon?

Simon är inte ensam jägare som upplevt samma sak. Artikelförfattaren drar sig till minnes även hur Roger Danielsson från Åsele vid ett tillfälle berättade att det fanns björnar, ofta äldre hanar, som hade en sådan pondus att inga hundar ville spåra – än mindre jaga dem.

Framtida parning

Lilly. Foto: Matts Bildström

Många jägare lär undra över vad som rör sig i huvudet på en ung hund av Lillys kaliber efter den framgångsrika hösten 2021. Svaret tycks vara en mycket god kommunikation mellan jägare och hund som gjorde att björnintresset väcktes redan innan Lilly blev injagad på älg.

Lillys mor är Vindelfjällens Vuoppa och Lilly är uppfödd av Krister Johansson från Luleå. Far till Lilly är Vitmossens Faijt som ägs av Per Boström, en hund som Simon Häggström hade ett gott öga till.

Med hjälp av Per fick Simon även en möjlighet att ta tikvalpen Lilly som i förlängningen skulle kunna vara lämplig att para med den egna hunden SUJCH Torrfurans Blixt.

Matts Bildström