I boken Jägaren och vildnaden, som gavs ut i samband med Svenska Jägareförbundets 150-årsjubileum (1980), beskriver förbundets dåvarande ordförande JO Pettersson bakgrunden till att jägarexamen infördes. Det är från detta kapitel underlaget till den här artikeln är hämtad.

Förhoppningen då var att bestämmelsen om avlagda jägarexamensprov, som skulle komma att krävas för nya vapenägare, skulle träda i kraft 1981 – men så blev som bekant inte fallet.

Goda erfarenheter

Frågan om jägarexamen och kompetensprov diskuterades mot bakgrund av att Danmark och Finland hade sådana krav sedan 1960-talet. 

Erfarenheterna från grannländerna ansågs goda, och på Jägareförbundets kongress 1970 slogs det fast att kontrollen av jägarnas kunskaper och omdöme måste skärpas.

En konsekvens av det, menade de församlade ombuden, var en intensifierad utbildning av i första hand nyblivna jägare. Man rekommenderade också att nya jägare skulle behöva avlägga obligatoriska prov inför att de skulle skaffa sina första vapen.

Jägareförbundet var alltså tidigt på bollen, och redan vid förbundskongressen tre år senare föreslogs att förbundet skulle börja planera inför den framtida utbildningen – den som senare kom att heta Jägarskolan.

Allmänhetens förtroende

Parallellt med att jägarnas organisation diskuterade saken lobbade Naturvårdsverket för att jägarexamen skulle tas upp inom ramen för den så kallade jaktmarksutredningen. Utöver vapenfrågan framfördes också andra argument som talade för införande av en jägarexamen: allmänhetens förtroende och risker för olycksfall och skadskjutningar, bland annat.

Utredningen konstaterade omgående att det av praktiska och ekonomiska skäl var ogörligt att genomföra en utbildning för alla jägare.

Däremot drog man upp riktlinjer för hur en provverksamhet skulle kunna se ut för nytillkommande jägare, som ett villkor för att få inneha vapen. Förslaget gillades av samtliga remissinstanser och i juni 1976 fick Naturvårdsverket uppdrag från regeringen att komma med detaljerade förslag för en provverksamhet.

Gillades inte av alla

Det förslag som Naturvårdsverket tog fram, bland annat med hjälp av en referensgrupp där representanter för jägarorganisationerna ingick, gillades inte av alla. Remissinstanser framförde hård kritik mot delar av förslaget och i jaktpressen rasade debatten.

Emellertid, 1978 fick riksdagen ta ställning till en proposition där det föreslogs en utbildning som skulle mynna ut i ett teoretiskt och ett praktiskt prov, som skulle avläggas för att få skaffa vapen. Det praktiska provet var i flera delar, beroende på vilken vapentyp det handlade om.

Förslag avstyrktes

Som väl var, får man säga med dagens erfarenhet av Polismyndighetens iver för att krångla till det för legala vapenägare, avstyrktes förslaget att provet skulle kopplas till varje köp av jaktvapen. I stället räckte det med avlagda prov när de första vapnen skulle köpas – hagelgevär, klass 1-studsare, småviltstudsare.

Kursmaterialet fick produceras fritt. Med vissa justeringar jämfört med hur det fungerar i dag, fick jägarorganisationerna föreslå provledare som förordnas av Polisen och auktoriseras av Naturvårdsverket.

Under åren som följde genomfördes en hel del testverksamhet, och det fanns
jägare som avlade sin jägarexamen innan den blev obligatorisk 1985, vilket var hela fyra år efter att den egentligen skulle ha införts.