Kanske var det en romantisk sida hos naturvårdaren och initiativtagaren till utsättningen, Eric Festin, som gjorde att det var i Bjurälven bävern återintroducerades. Bjur betyder ju som bekant bäver.

Kanske var det för att älven är högst upp i vattensystemet, och genom det skulle bäverns spridning nedströms underlättas.

Kanske var det för att inte alls långt härifrån dödades den sista bävern i Sverige, och där den sista försvann skulle de första komma åter.

Kanske valdes platsen för att skyddslingarna skulle få vara i fred.

Bilden är från bäverutsättningen 1922. Hästskjutsen avgår från Jorm där lådan med bävrarna placerats på en vagn med hårt stoppade hösäckar som underlag. Överst tronar initiativ­tagaren till projektet, Eric Festin. Foto: Nils Thomasson / Jamtlis fotosamlingar

Nu susar vi förbi Bjurälvdalens mynning i 100 kilometer i timmen på asfalterad väg mellan Gäddede och Stekenjokk. Då, 1922, var det allt annat än enkelt att ta sig hit. Särskilt inte när en låda med två bävrar skulle baxas med, ända från Skansen i Stockholm.

Jag och Dan Persson, naturbevakare vid länsstyrelsen i Jämtland och ivrig jägare från Jorm, enas om att det beror på det sistnämnda. Särskilt efter att Dan skrattat gott åt mitt försök att med Leipikgården som utgångspunkt ta mig in i dalen till fots. Något som visade sig vara omöjligt. Här är ännu i mitten av maj skidor nödvändiga hjälpmedel. Inte ens en sörlänning kommer undan den saken.

Ett högtidligt tillfälle

Från Leipikgården vid Leipikvattnet kom också båtarna som förde Festin och hans sällskap med de två bävrarna det sista stycket av den långa resan, in i Bjurälvens 
mynning:

”Det är nu morgon torsdagen den 6 juli. Klockan är två och fjäderlätta dimskepnader skrida ner på sjön från Bjurälfven i hvilken våra båtar glida in. Vi stanna vid en liten kanal gräfd av en medlem af Sveriges forntida bäfverstam. Här fira vi det högtidliga tillfället klockan 3.30 då bäfvern åter införlifvas med Sveriges fauna.”

1. Doktor Sven Arbman undersöker bävrarna innan den sista etappen av den långa transporten från Skansen i Stockholm till Bjurälven i nordvästra Jämtland. För den lille pojken är det förstås spännande att komma så nära dessa ovanliga djur. Mannen i sydväst och med cigarr är Eric Festin, en pragmatisk naturvårdare. En sak slår mig när jag läser artiklar om företaget. De första bävrarna fick aldrig några namn …

Orden är Sven Arbmans, doktor från värmländska Sunne, som ansvarade för bävrarnas hälsotillstånd under transporten. I Svenska Jägareförbundets tidskrift beskriver 
han målande expeditionens glädjeämnen och vedermödor.

Enligt artikeln skickades nämnda båtar ut av Olof Persson, som då huserade på Leipikgården. Men när jag några veckor innan resan norrut pratar med Nils Olofsson, som nu bor på gården, säger han att det måste vara fel, eftersom det var hans farfar Per-Henrik Olofsson som deltog i bäverföretaget.

Lådan med bävrarna togs med båt över Ankarvattnet där det behövdes starka jämtar för den fortsatta färden mot Bjurälven. Eric Festin som var drivande i utsättningsprojektet är trea från vänster.

– Det pratades inte så mycket om det när jag var barn. Kanske tyckte man inte att det var så märkvärdigt. Men bävern var fredad och det gick ju bra. Nu finns det gott om bäver i vattnen här omkring.

Men märkvärdigt var det. Återintroduktionen av bäver väckte stort intresse. Det märks inte minst genom de många artiklar som under flera år skrevs om utsättning och uppföljning, fler utsättningar på andra håll och inventeringar för att få svar på frågan om hur de nya bävrarna klarade sig. I Bjurälven gick det bra. Eric Festin bedömer 1927 att det finns över 20 bävrar i Jämtland, varav alla utom sex finns i Bjurälvdalen. 

”Direkt från Norge kom en bäverhanne med tåg till Östersund. Från Frösön flögs sedan bävern till Leipikvattnet där den roddes in i Bjurälven.”

1934, för att ytterligare bättra på förutsättningarna, kompletterade Festin beståndet i ett företag som var betydligt enklare att genomföra än det första tolv år tidigare. Direkt från Norge kom en bäverhanne med tåg till Östersund. Från Frösön flögs sedan bävern till Leipikvattnet där den roddes in i Bjurälven, till hyddan som tidigare utsatta bävrar byggt.

En sensation

Bäverns framgångar intygas av Hans Olofsson från Ankarvattnet, vars morfar Hans Hansson deltog vid utsättningen 1922. Han syns på en av de gamla bilderna, när bäverlådan lastas ur båten efter en av de avslutande etapperna.

– Jag var bara tio år när morfar gick bort och har inget minne av att han sa något om utsättningen. Men jag minns väl när vi på 1970-talet för första gången såg bäver vid Ankarvattnet. Det var en sensation att bävern var tillbaka och det väckte stor uppståndelse, berättar Hans Olofsson.

Hans Olofssons morfar deltog när de två första bävrarna sattes ut i Bjurälven 1922. På bilden som tagits vid Leipikgårdens väl­bevarade uthus diskuterar Hans bäverns framgångar med Dan Persson till höger. Foto: Jan Henricson

Han och Dan Persson står vid Leipikgårdens välbevarade uthus och diskuterar hur den sista delen av transporten gick till. Dan känner väl igen huset på bilden i Jorm där företagets ledare Festin tronar överst på det hästdragna släpet med bäverlådan. Huset finns fortfarande kvar.

Bjurälven mynnar

Enligt källorna forslades lådan med bävrarna till Ankarrede varifrån den roddes över Ankarvattnet innan slutsträckan, som företogs med häst förbi Leipikmon till sjön där Bjurälven mynnar.

– Men hur de tog sig från Jorm till Ankarrede är inte alldeles lätt att förstå, funderar Dan Persson. Kanske var det med häst och bärare hela vägen, om de inte tog båt över Blåsjön också. Det borde ju ha varit smidigare.

Ett modernt sällskap

Nu skiljs vi från Hans Olofsson som har arbete att uträtta i fårstallet. Med Leipikvattnet till vänster, Bjurälvdalen framför oss och Leipikgården i ryggen glider vi, nutidens moderna jaktsällskap, iväg på våra skidor.

Om morgonen handlar det mest om rekognosering. Jakt på allvar blir det först i kväll. Dan tar det lugnt och ser noga till att inte lämna Svensk Jakts utsände på efterkälken.

Vattenfåran slingrar sig fram genom Bjurälvdalen. Till kvällen ska vi jaga i dessa unika bävervatten. Foto: Jan Henricson

På lägdan har några ljungpipare hittat barfläckarna. De flyger visslande undan när vi kommer, för att lugnt landa igen när vi passerat. Här inväntar de snösmältningen på häckningsplatserna, för att ha kort väg kvar när det är dags att ta dem i besittning.

– Men det dröjer ännu ett tag. På fjället kan snön ligga kvar länge. Vissa somrar kör jag skoter in i juli, säger Dan.

Från sommar till snö

Sverige är fantastiskt. Jag for från blommande körsbärsträd och tjugo plusgrader i måndags. Ett par dagar senare åker jag skidor där temperaturen fallit så pass att det är skare på halvmeterdjup snö.

Vi behöver inte skida särskilt långt in i dalen innan vi träffar på de första spåren från bäver, fällda björkar och rengnagda kvistar långt upp på land. Inte långt därifrån syns den snöfria toppen på den ståtliga bäverhyddan.

Den ligger inte vid Bjurälvens huvudfåra, utan vid ett biflöde några hundra meter därifrån. Emellertid behövs inte särskilt mycket fantasi för att föreställa sig att bävrarna härstammar direkt från de ursprungliga två.

Det är bäverns dag

De första kom från Nidälven i Norge till Skansen på hösten 1921 för att övervintras där. Eric Festin hade planerat sitt projekt länge, och allt var noga förberett när det var dags att genomföra utsättningen.

Tänk att ha fått vara med vid Skansenintendenten Alarik Behms bord, tillsammans med jämtarna med bäverärende den där sommardagen 1922. Intendenten bjöd på mat, givetvis med tillhörande drycker. Det låg något jämtländskt i luften när Behm höjde sitt glas:

”Här hålles intet tal; det är bäfverns dag i dag.”

Med hästskjuts togs lådan med bävrarna till Stockholms centralstation där nattåget norrut äntrades. Efter byte i Östersund, där fotografen Nils Thomasson som tagit de dokumentära bilderna här intill anslöt, fortsatte resan på Inlandsbanan mot Strömsund.

”Eric Festin hade planerat sitt projekt länge, och allt var noga förberett när det var dags att genomföra utsättningen.”

Överallt, i synnerhet vid byte av färdmedel mellan tåg och bil och häst och slutligen till båt upp genom Ströms Vattudal, väckte bäverprojektet i allmänhet och bävrarna i synnerhet stort intresse.

Att gå är omöjligt

Sven Arbman beskriver hur en samling lantbrukare på väg till en skogsvårdskurs, när de uppmärksammas på att bäverprojektet dras med ett betydande ekonomiskt underskott, villigt skramlar ihop 20 kronor. Vidare hur en enda ”fattig” by i Frostviken bidragit med 84 kronor, och utlovat mer.

”Intendent Festin i Östersund hade beslutat att bäfvern skulle in i Sverige, och då måste det ju ske. Med kassan blir det väl någon råd. ´Lönar det sig att försöka´, frågade en herre på tåget,´ inte kunna ni bevaka skatten uppe i en fjälldal´. Vi lita på fjällborna, sa jag. ´Då går det´, sa han och gav en skärv.”

På fjällborna litar också jag. När naturbevakaren Håkan Berglund inte hade möjlighet att själv delta i den jakthistoriska expeditionen letade han snabbt fram en alldeles utmärkt ersättare och guide, här i för mig okända marker.

Studerat bäver

Dan Persson, som studerat bäver praktiskt taget hela sitt liv, vet vilka spår han ska titta efter. Och spår finns det gott om. Längs den långsamt rinnande meandrande vattenfåran finns flera matplatser. Färska gnag syns både här och där, och det svåra är att välja rätt plats för kvällens jakt.

– För smyga kan vi inte göra. Att gå är omöjligt och skidorna låter för mycket mot snön. Kommer vi på skidor försvinner bävern med ett plask, säger Dan och river sig fundersamt under mössan medan han prövande granskar omgivningen.

Vinden är perfekt

Slutligen bestämmer han sig för ett pass där han når hyddan till vänster och ett par matplatser rakt fram och till höger. En platå, sådan som är just utanför hyddan mot vattnet, brukar bävrarna utnyttja.

– De sitter gärna där en stund. När de ska ur hyddan för kvällens födosök och när de ska in igen. Ibland stannar de till och kryper upp vid hyddan när de är på väg förbi, säger han.

Dan Persson har förberett sitt pass på morgonen inför kvällens jakt. Härifrån når han både bäverhyddan och ett par matplatser längs vattenfåran. Foto: Jan Henricson

Vi gör försiktigt i ordning ett pass med plats för jägare och åtföljande fotograf. Här i reservatet får inga grenar, buskar eller träd brytas. Inte av människor i varje fall. Bävern har av allt att döma inte studerat reservatsbestämmelserna närmare…

När Dan är nöjd med sitt bäverpass följer vi vattenfåran tillbaka mot gården. Matplats på matplats. Fullt av färska gnag, eller gneg som det heter på jämtländska. Jag grunnar på om vi valt rätt ställe för kvällens jakt.

Perfekt vind

Några timmar senare är vi tillbaka vid Leipikgården. Blött snöglopp vräker ner och vi stannar i bilen i väntan på att det ska dra över. Väderappen visar på uppklarnande, och när snöfallet en stund senare avtar gör vi oss i ordning.

Vinden känns vara perfekt när vi vinkelrätt mot vattenfåran närmar oss bäverpasset. Dan är förstås snabbast och är nästan framme när jag kommer pulsande, efter att ha lämnat skidorna bakom den smala ridån av gran och björk som löper längs uppsidan vattendraget.

– Pssst!

Dan höjer varnande handen. Jag ser aldrig bävern, men plasket från den breda svansen hörs desto mer. Den låg i vattnet precis framför vår skjutplats. Frågan är vad som nu händer. Är kvällen förstörd?

Bäver vid hyddan

Inte alls, ska det visa sig. Bara någon minut senare blir det exakt som Dan förutspått. En mellanstor bäver sitter plötsligt vid hyddan, ungefär 80 meter bort.

Det är precis en sådan som Dan vill skjuta. Men den kom så snabbt att han inte hunnit komma i ordning. Det syns när han makar sig fram och tillbaka för att hitta ett bra stöd för bössan att han inte är nöjd med förutsättningarna. Och plötsligt glider bävern ner i vattnet och simmar bort från oss.

Många timmar kvar

Var det kvällens enda och bästa tillfälle som gick förlorat? Kanske inte, för här verkar vara gott om bäver och vi har många timmar kvar innan ljuset försvinner.

Nu får Dan tid att sätta sig till rätta, och prova ut ett stöd mot knäna såsom han vill ha det. För en jägare van vid att skjuta rätt på tjäder i topp på betydligt längre avstånd borde inte detta bli ett särskilt svårt skott.

En tredje bäver kommer sakta simmande i vattenfåran som här delar sig och bildar en liten ö framför vårt pass. Att skjuta bävern i vattnet är inte aktuellt. Nu gäller det bara att vänta, och hoppas på turen.

Sitter vi fel i alla fall?

När den är som närmast känner jag ett drag i nacken, vinden snurrar en del. Bävern gör några zick-zackande rörelser som för att fånga upp vittringen, och med ett slag med svansen är den plötsligt borta.

Det var då katten också. Sitter vi fel i alla fall? Nej, med så många bävrar i farten borde en ny möjlighet erbjudas.

Dan knackar mig i sidan. Där kommer en fjärde 
bäver i vattnet, riktning från dalen mot hyddan. Den 
passerar i vattenfåran på andra sidan den lilla ön. Och 
så, där sitter den på platån vid hyddan och Dan tar ett stadigt tag.

Rysligt spännande

Nu är det rysligt spännande. Visst finns det så mycket att berätta att det kan bli reportage utan skjuten bäver, men en sådan skulle onekligen bli pricken över i:et.

Känslan som kommer över mig är ungefär densamma som när jag sköt min första hare, eller när jag satt bakom ryggen på min pojk när han fällde sin första bock.

Arkivfoto: Kjell-Erik Moseid

I skottet välter bävern bakåt, ner i vattnet. Tusan 
också, sjunker den?

– Bävern är död, men om vi får den är en annan sak, muttrar Dan när han drar tillbaka slutstycket. Risken är att den sjönk. Jag får ta mig dit och titta efter.

Total jaktlycka

Han får på sig skidorna och åker bort mot hyddan runt vilken solen smält bort snön. Jaktlyckan jag känner när han böjer sig ner och drar upp bävern är total.

Lika nöjd är Dan när han kommer tillbaka med bävern i handen. Ett perfekt djur, en mindre bäver, precis som han ville ha det.

Efter att Dan skjutit bävern som satt vid hyddan, under tiden som vi småpratar lågt, kommer ytterligare en medlem i Bjurälvdalens bäverpopulation simmande. Foto: Jan Henricson

Tack! Tack museiintendenten och naturvårdaren Eric Festin, för den här jaktupplevelsen. Gråter eller ler du i din himmel, nu när det åter går att jaga bäver i Bjurälvdalen?

En pragmatisk Festin

Med säkerhet ler han brett. Bäverns stora ekonomiska värde i form av skinn och gäll var orsaken till sådan hård jakt att den utrotades, om det finns inget mer att säga. Trots det var Eric Festin ingen jaktmotståndare, utan såg pragmatiskt på bävern och på sin naturvårdande insats.

I en artikel i Jämtlands läns jaktvårdsförenings årsbok av 1928 uttrycker han i stället en önskan om ”att sådana ofruktsamma Jämtlandsmarker genom den nya bäverstammen kunna komma att än en gång skänka ekonomiskt utbyte. Måtte människor till dess hinna bli goda naturskyddare och jaktvårdare”.

Tveksamt värde

Om den lilla bävern som nu ligger framför oss i snön har ett stort ekonomiskt värde är tveksamt. Tiderna förändras och efterfrågan på bävergäll med dem. Men som jaktvilt för tusentals jägare runt om i Sverige spelar bävern en stor roll.

Och Festins fromma förhoppning om att människorna ska ändra sig har slagit in. I varje fall här, i Bjurälvdalen, där naturskyddaren och jaktvårdaren Dan Persson 
alldeles nyss har skördat av den välmående bäverkolonins överskott.

En man som fick mycket uträttat

Eric Emanuel Festin (1878–1945) var en bondpojk från Hackås i Jämtland som fick möjlighet att studera, och kom att få stor, för att inte säga avgörande betydelse, för sitt läns hembygdsarbete och museiverksamhet.

Festin var en sådan där man som fick otroligt mycket uträttat, när man läser hans biografi kan man inte annat än häpna.

Han var den drivande kraften bakom skapandet av länsmuseet Jamtli i Östersund. Han ledde restaureringar av en mängd kyrkor i länet och han företog ett flertal arkeologiska utgrävningar. Han var engagerad i hembygdsrörelsen och i Norrlands nation vid Uppsala universitet. Det är också tack vare Festin landsarkivet återfinns i Östersund. För att nämna något.

Festin var vid sidan av sitt arbete som antikvarie och arkeolog också en hängiven naturvårdare som inte bara återinplanterade bävern utan också arbetade för bildandet av naturreservat och mot regleringen av orörda älvar.