Hararna på Ven trycker hårdare än på andra ställen. Foto: Marie Gadolin

Hårt tryckande harar på Tycho Brahes ö

Premium

Sällan har väl passagerarna på Uraniborg varit så väl påpälsade som denna tidiga morgon. Jaktklädda resenärer med hagelbössor och apportörer fyller Venfärjan när den lägger ut från Landskrona, för en halvtimmeslång färd.

Väl i land i Bäckviken på Ven, detta harjägarens Mecka som ligger likt en grön smaragd i det blå Öresund, står två enkla traktorsläp och väntar. Det ena fylls snabbt av en mängd jägare och hundförare. På det andra släpet är vi bara en handfull. Det visar sig att det ska vara två jakter på ön den här dagen, en stor fasanklapp på den anrika Kungsgården, och så en lite mer familjär ”bonnajakt” på en av de mindre gårdarna.

Svensk Jakt följer med på den sistnämnda, som visar sig bli en alldeles strålande jaktdag med många harar på benen och fåglar på vingarna.

Erika Ericsson. Foto: Marie Gadolin

– Vi tycker om att bjuda in några vänner som vi har trevligt tillsammans med, säger dagens värdinna Erika Ericsson.

Hon är barnfödd på Ven, men bor på fastlandet och har bara jagat i ett par år. Hennes pappa Ingemar är jaktledare och han har å andra sidan jagat i hela sitt liv.

– Det är roligt att kunna ställa upp och stötta Erika, tycker han.

 

Lite glest i dreven

Ingemar har flera roller den här dagen, han kör även traktorsläpet som han backar och vänder som om han aldrig gjort annat. Han är också en av dagens drygt tio skyttar. Två extra hundförare är dessutom med och går i drevet.

Vi är lite för få och det är något för glest i dreven. Ganska många fältharar smiter emellan, trots att Magnus Petterssons båda outtröttliga hundar, springer spanieln Spira och blandrasen Tjorven, gör allt för att hålla dem igång. Samma sak med en del ströfasaner som kacklande och med bullrande vingar ofta flyger utom skotthåll.

– Då har vi dem till en annan gång, säger Ingemar Ericsson obekymrat.

 

Arbetsvilliga apportörer

Fem–sex såtar hinns med under dagen, mest hardrev över tunggångna plöjen där framför allt hundarna får jobba hårt.

Första apporten görs av labben Gin. Han och de andra två svarta jaktlabradorerna, Mary och Ross, är alla släkt och kommer från samma danska uppfödare, kennel Batmoor’s, berättar Gins ägare Gert Nordström. Alla tre imponerar med sitt milda temperament och samtidigt okuvliga arbetsvilja.

Outtröttliga labradorer hämtar den ena tunga haren efter den andra. Foto: Marie Gadolin

En gyllene golden retriever är också en flitig apportör, Sillen kallad, som taktar av iver när han går bredvid sin förare Annelie Olsson. Han kan knappt bärga sig inför nästa uppdrag. Ännu vid jaktens slut lyser hans blick av arbetslust, trots att han burit på många, tunga harar under dagen.

Annelies stegräknare stannade på tre mil den här helgen, för Sillen blev det nog ytterligare en eller två.

Ett ”ankdrev” blir det också, där gräsänderna sträcker fint i flera vändor, och en omgång på fasan som visar sig vara svårare. Fåglarna kommer antingen för högt eller för nära bebyggelse för att medge säkra skott.

Totalt fälldes 50 harar under helgen, vilket kan låta mycket, men är ganska få med Ven-mått mätt.

– Stammen har gått ner och man vet inte riktigt varför, säger Magnus Pettersson.

 

Utsättningar

Fältharen är inte ursprunglig i Sverige. Den inplanterades på 1600-talet av drottning Kristina på Lovön, varifrån arten spred sig till angränsande öar i Mälaren. I mitten av 1800-talet gjordes nya utsättningar i Stockholmstrakten, liksom på Öland och Ven. Särskilt på Ven trängde fältharen snabbt undan svenskharen och den större tyskharen ökade snabbt i antal.

Hararna skuttar med lätthet över de tunga lerjordarna. Desto mer tunggått är det för jägare och jakthundar. Foto: Marie Gadolin

Anledningen till att fältharen introducerades, var att bestånden av skogshare minskade. Det berodde troligen på att de små jordbruken slogs ihop till större enheter och skydd som buskage och häckar försvann.

De åtta första fälthararna som sattes ut på Ven år 1858 kom från ön Amager utanför Köpenhamn, där storflygplatsen Kastrup nu ligger. Utsättningen på Ven blev framgångsrik och redan året efter kunde de första inhemska fälthararna skjutas.

 

Forskningsprojekt

Under årens lopp har Vens harar ändrat både utseende och beteende. För drygt tio år sedan upplevde öns jägare att stammen drastiskt minskat och man fann ett ökande antal döda harar utanför jaktsäsongen. Avskjutningen hade också halverats och var nere på ungefär 300 harar per år.

Vens jägare tyckte dessutom att hararna hade blivit mindre och tryckte hårdare.

I ett samarbete mellan Uppsala universitet och Statens veterinärmedicinska anstalt startade 2007 ett forskningsprojekt som undersökte hälsostatusen och den genetiska variationen hos Vens fältharar.

Målet var att utvärdera jägarnas observationer och vad dessa förändringar i så fall kunde bero på. Var inavel orsaken? Öresund fryser sällan till på vintern och det finns få möjligheter för utbyte av fälthare mellan Ven och fastlandet.

Sillen taktar och är beredd på fler uppdrag, men nu lider jaktdagen mot sitt slut för Erika Ericsson, Annelie Olsson och de andra jägarna. Foto: Marie Gadolin

 

Vägde mindre

204 harar från Ven och 118 harar från tre olika fastlandspopulationer i Skåne samlades in under jakterna säsongen 2007/2008. Hararna vägdes, ålders- och könsbestämdes direkt efter att de fällts.

Vidare utvärderades deras hälsostatus genom analyser av lever, mjälte och tarm. I första hand gällde undersökningarna bakteriologiska sjukdomar, såsom harpest och pseudotuberkulos. De visade dock inte att hararna från Ven skulle vara sjukare eller bära på mer sjukdomsframkallande bakterier än fastlandets harar.

Däremot stämde jägarnas iakttagelser om hararnas mindre kroppsstorlek. De insamlade hararna på Ven vägde i genomsnitt ett par hekto mindre (3,6 kilo) jämfört med fastlandshararna (3,8 kilo).

 

Hårdare konkurrens

Den mindre storleken kan bero på hårdare konkurrens om födan, på grund av stor population och även konkurrens från rådjur.

Genetiken då? Var hararna på ön mer inavlade?

Jonas Malmsten.

– Det fanns genetiska skillnader jämfört med de skånska hararna, men inaveln var inte påtaglig, säger Jonas Malmsten, en av forskarna i projektet.

Jägarna har hållit undan rödräv, mård och mink. Huvudsakliga predatorer på ön är i stället kungsörn, duvhök och fjällvråk. Kanske är det därför hararna trycker hårdare – hotet kommer från luften …

Att Vens harar verkligen trycker hårt fick vi flera bevis för under jaktdagen i december.

 

Full koll på oss

– Kom hit, säger skytten Anna Bengtsson plötsligt under ett av dreven.

– Det ligger en hare här!

Det var svårt att upptäcka haren i plogfåran, men den hade full koll på oss. Vi kom in på ett par meter, innan Anna stampade till framför haren, som for upp och drog i väg i hög fart.

När ringen drogs åt fick haren nog. Men just i detta fallet sköt jägaren bakom. Foto: Marie Gadolin

Under ett av dagens sista hardrev postade Roger Olofsson bakom några hus. Framför honom smög en hare fram och tillbaka med bakåtfällda öron och lyckades lura både hundar och drevjägare en lång stund. Kanske fick den nog när ringen drogs åt och kunde fällas av Roger, han var osäker på om det var den haren som gick upp framför honom.

Men kanske gynnades just den individen av det hårda tryckandet som öns harar utvecklat, och lever än.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Senaste från Annonstorget

Samtidigt på JaktPlay

Läs Svensk Jakts dagliga nyhetsbrev