Den dramatiska händelsen fick sin början i söndags. Jonathan Hermanssons pappa hade under morgonen varit ute med sin stövare, som jagat ner en räv i gryt, i skogarna utanför Ullared i Halland.

Jonathan Hermansson äger själv en stövarvalp. Han bestämde sig för att åka dit senare på dagen, för att låta hunden bekanta sig med doften.

– Jag tog med mig terriern på vinst och förlust och tänkte att räven kanske ligger kvar och att vi kunde göra ett försök, berättar han.

– Vi har varit i det grytet innan, så jag hade inte en tanke på att det skulle vara några problem.

Harry, den fem år gamla jack russeln, letar sig vant in och ut genom de två olika ingångarna – men utan resultat.

Tystnad

Det som inte var planerat att bli någon jakt tycks inte heller bli det. Jonathan Hermansson lämnar sitt pass för att ta Harry och åka hemåt – men så hinner han in i grytet en sista gång.

– Helt plötsligt bara stannade allt och det blev tyst. Det har ju hänt innan också, att det blivit tyst en kort liten stund, så vi satte oss för att vänta.

Minuter övergick till timmar. Jonathan Hermansson har nu hört sin hund gny från grytet och insett att något är fel.

– Första dagen lade jag egentligen hela eftermiddagen och kvällen på att sitta utanför grytet för att vänta. Jag tänkte att han löser det.

Grytet, under en sten som Jonathan Hermansson uppskattar till åtminstone 30 kubikmeter, ligger i sluttningen mot ett berg. Det är chanslöst att gräva sig in, tänker han och sätter upp en åtelkamera utanför ingången innan han är tvungen att bege sig hemåt.

Måndag

Det första dygnet närmar sig. När Jonathan Hermansson kommer till grytet har redan andra påbörjat arbetet med att gräva.

– När jag kom upp och såg hur långt de kommit tänkte jag att vi snart skulle få upp hunden.

De hade grävt en tunnel på säkert 3–4 meter in under stenen. De hade ålat sig in så man såg bara fötterna, säger Jonathan Hermansson.

Grävningen pågår framåt nattimmarna, vilket resulterat i en tunnel på omkring sex meter – men utan att se hunden. Samtidigt konstateras att det är den enda vägen som är möjlig, då den andra ingången består av stenar som inte är möjliga att gräva bort på grund av sin storlek.

Till slut upphör arbetet även vid det första hålet.

– De med ett lite mindre midjemått än mig ålade sig in och tryckte sig förbi stenblocken som inte gick att flytta på.

– Till slut var läget att om vi skulle krypa längre in fanns det risk att någon av oss skulle fastna.

Tisdag

Tidigt på morgonen återupptas arbetet. Snart inser kompisgänget att de behöver hjälp för att ta sig vidare i arbetet.

Vännen Christoffer Edvardsson, som av Jonathan Hermansson beskrivs som den som stått i spetsen under arbetet, känner någon på räddningstjänsten.

De testar lyckan i hopp om att de kanske har någon slags kamera tillgänglig för att kunna filma i grytet, men blir ombedda att ringa 112.

– Jag trodde att det skulle komma en liten brandbil med två gubbar i, som skulle titta och säga ”det går inte”. Men när vi stod där och grävde hörde vi plötsligt sirenerna komma upp för berget där vi stod. Det kom en hel lastbil med sex eller sju brandmän, säger Jonathan Hermansson och skrattar.

Brandmännen tittar på grytet, intresserar sig för den andra ingången som är blockerad av stora stenar – och börjar bära upp mängder med utrusning.

– De bara slängde av sig jackor och hjälmar och började flytta stenarna som att det inte var något alls.

Stopp

Till slut är samtliga stenar borta. Jonathan Hermansson lägger sig i hålet, stoppar in huvudet så långt han kan – och konstaterar att det är kört. Längre in övergår gången till en spricka i berget, bara tio centimeter bred. Alldeles för smal för såväl människor som hund att ta sig igenom.

– Det blev helt knäpptyst när jag sa att det inte kommer att gå.

– Brandkåren började sakta plocka ihop sina grejer och beklagade att det inte gick att göra något mer. Då kände man att det tog stopp för gott.

I stället för att fundera på hur hunden ska räddas börjar tankarna övergå till hur lidandet kan förkortas för Harry, som de fortfarande kan höra i grytet.

– Men så var det en kille som tog tag i ett järnspett och började spetta i den där lilla springan jag kikat in i. Helt plötsligt trillade det loss lite mer sten. Det jag hade trott var berg var helt enkelt stenar som satt fast i jordväggen.

Hoppet tänds bland de nu närmare 20 deltagarna. Men under natten inser man att kraftigare verktyg behövs för att spräcka stenarna de nu kommit till.

Onsdag

Tidigt på morgonen inleds arbetet, nu med slagborr, elverk och spräckkilar. Arbetet går långsamt framåt. Timmarna går och allt fler är tvungna att för dagen lämna platsen.

– En kille som Christoffer Edvardsson hade varit i kontakt med har rätt bra grejer för att spräcka sten med. Han hade sagt att ha kunde komma dagen efter, men satt hemma och kände att han inte kunde vänta. Han kom till grytet vid elva-tolvtiden på natten.

Plötsligt blir hålet så stort att det går att nå längre in. Med hjälp av en avloppskamera med lampa lyckas de lokalisera hunden, som de kan röra med kameran. Men en sista sten, som knappt går att nå, stoppar hunden från att komma ut.

– Vi fick ner en vattenslang med hjälp av ett fiskespö. Så körde vi ner vatten och lite näring till honom, då hörde vi hur han drack, berättar Jonathan Hermansson.

Efterlängtat vrål

Liggandes upp och ner, med en lång kofot som enda fungerande verktyg försöker de rucka den sista stenen – som skiljer Harry från husse. Och till slut kommer vrålet alla väntat på – i 84 timmar.

– Klockan måste ha varit kring ett eller halv två på natten när Christoffer eller William ropar att stenen är loss – och två sekunder senare ropar han att ”hunden kommer, hunden kommer!”

Hur var känslan då?

– När jag såg den där vita lurviga pälsen komma klättrandes upp ur hålet skrek jag bara. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var en overklig känsla. Jag trodde aldrig att jag skulle se honom igen.

– Då hade man gett upp kanske tio gånger och var så inställd på att det aldrig kommer att gå, men det var hela tiden någon som ville göra ett till försök.

Tacksam

Tre och ett halvt dygns arbete är över. Inlindad i en filt blir Harry buren till bilen, där han visar på god vigör trots alla timmar under marken.

– Jag tänkte att han skulle få sitta på golvet i bilen, men det första han gjorde var att hoppa upp i sätet och klättra omkring i bilen. Det var som att han ville hoppa ut ur bilen och springa.

Jonathan Hermansson påtalar att uppslutningen kring räddningsarbetet var enormt. Större än vad han någonsin hoppats på – och att det aldrig hade gått vägen utan deras hjälp.

– Här har varit folk från, som längst bort, Skåne. En hade nog 15 mil att köra och en annan närmare tre timmar.

– Och brandkårens insats. Jag trodde inte att de skulle lägga så många timmar på den här stenen som de gjorde. Utan dem hade vi aldrig kommit in.

– Det har varit en samlad kraft av jägare, räddningstjänst och vanliga människor som inte ens jagar. Det har varit en fantastisk samling med folk. Vilken uppslutning!