Uttalandet från LRF och Norges Bondelag:

Sverige och Norge har en gemensam vargpopulation. Totalt registrerades 31 flockar vintern 2010-2011. Tre av dessa bestånd höll enbart till i Norge (Slettås, Kynna, Linnekleppen), tre hade revir i gränstrakterna (Rotna, Gräsmark, Dals Ed-Halden), medan resterande 25 höll revir enbart i Sverige. Den skandinaviska vargpopulationen växer kraftigt, 2007-2010 var den årliga tillväxten 21 procent.

Med anledning av detta vill LRF och Norges Bondelag att förvaltningen av den skandinaviska vargpopulationen anpassas till:

Livskvalitet och trygghet för befolkningen i områden med varg.

Betesmarkernas värde som resurs för produktion av tamren, får och nötboskap.

Det värde som betesmarkerna har för hotade arter av växter, svamp och insekter.

De jakttraditioner och inkomster till markägare och lokala samhällen som skapas av vilttillgång och jakttillfällen.

Djurägarnas möjlighet att skydda sina djur. Vi kräver att djurägarna bemöts rättssäkert och att den som bedriver skyddsjakt (i Sverige med stöd av 28 § jaktförordningen) får behålla vapen och möjlighet att bedriva jakt, tills eventuell dom föreligger.

Begränsat antal

LRF och Norges Bondelag anser att den skandinaviska vargpopulationen måste hållas inom ett begränsat antal flockar. Dessa måste ge utrymme för en förutsägbar och djurskyddsmässigt acceptabelt tamdjurshållning, enligt traditioner och ekonomiska förutsättningar i respektive land.

De båda ländernas rovdjursförvaltning måste anpassas så att betesdjur på ena sidan gränsen inte utsätts för större rovdjurstryck än den andra. Vargflockar som har hela sitt revir i ett land ska räknas till 100 procent som det landets population. Vargflockar som har revir i gränstrakterna ska räknas med en faktor 0,5 i båda ländernas populationer. 

Fotnot: Norges Bondelag är den största intresseorganisationen för lantbrukare i Norge med cirka 62.000 medlemmar. Svenska LRF har ungefär 170.000 medlemmar.