– Många fästingar har favoriter som värddjur, till exempel påträffas backsvalefästingen uteslutande på backsvalor och den kortbenta fladdermusfästingen uppvaktar bara fladdermöss, säger initiativtagaren till namngivningen, forskare Anders Lindström vid Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA.

Vattensorksfästingen och gnagarfästingen gillar små däggdjur och därför träffar människor sällan på dem. Flera arter går nästan uteslutande på olika typer av fåglar, som exempelvis trädhålsfästing, fågelbofästing, klippfästing, skarvfästing, havsfågelfästing och duvfästing.

Den vanligaste

– Den fästing som man träffar på allra oftast är vanlig fästing, Ixodes ricinus. Det är ovanligt att någon av de andra arterna särskilt söker sig till oss, säger Anders Lindström.

En snarlik art, tajgafästingen, har kommit österifrån och verkar ha etablerat sig åtminstone i norra Sverige.

De flesta fästingarter har fyra livsstadier, ägg, larv, nymf och vuxen. Under alla livsstadier utom som ägg behöver fästingen ett blodmål. Eftersom de biter flera värddjur genom livet kan många av fästingarna få i sig smittämnen som de sedan kan sprida vidare till bland andra människor.

Igelkottsfästing. Foto: Anders Lindström/SVA

Igelkottsfästingen, Ixodes hexagonus, är kanske den vanligaste av de övriga fästingarna. Den är ofta påfallande ljus jämfört med vanlig fästing. Den påträffas ofta på igelkottar, men kan också liksom grytfästingen bita exempelvis hundar eller katter.

Trubbnosfästingen, Haemaphysalis punctata, är en lite ovanligare fästing som framför allt trivs i lite torrare miljöer på Gotland och Öland. Den suger gärna blod från får.

Brokig hundfästing. Foto: Anders Lindström/SVA

– Brokig hundfästing, Dermacentor reticulatus, är en vacker fästing som har ökat i Europa och spritt sig norrut. Den är hittills påträffad tre gånger i Sverige, vid två tillfällen som frilevande. Den följer med flyttfåglar söderifrån. Om klimatet är gynnsamt kommer den att etablera sig åtminstone i södra Sverige.

En annan fästing som gillar lite torrare klimat och som ibland har etablerat sig inomhus är kennelfästing, Rhipicephalus sanguineus. Som namnet antyder har den ofta kommit till Sverige med hundar och påträffats i kennlar.

Kennelfästing. Foto: Anders Lindström/SVA

– Öronfästing, Otobius megnini, har bara påträffats en enda gång i Sverige, i örat på en hund som kom från Kalifornien. Som tur var besökte ägaren min hustrus veterinärklinik och hon tog hem fästingen till mig. Den lever nästan hela sitt liv i öronen på sitt värddjur och lämnar det bara för att para sig och lägga ägg, säger Anders Lindström.

Eftersom öronfästingen är lätt att missa har arten spridits över stora delar av världen och finns numera i Turkiet där de verkar bli allt vanligare. Den kommer säkert att komma till Europa inom en snar framtid, spår Anders Lindström.

Andra arter som kan följa med importerade djur är gul hundfästing, amerikansk hundfästing och sköldpaddsfästing.

Fastställda

Svenska namn på fästingar som fastställdes 4 september 2017. Namnen är framtagna av Anders Lindström, SVA, och fastslagna av Kommittén för svenska djurnamn vid Artdatabanken, SLU.

Övriga som givit synpunkter och förslag på namn är Thomas G T Jaenson, Uppsala universitet, Lars Jonsson, Högskolan i Kristianstad, Peter Wilhelmsson och Per-Eric Lindgren, Linköpings universitet, Kajsa Glemhorn, Svenska malaisefälleprojektet samt Jan Chirico, SVA.

Arter märkta med stjärna är ännu inte påträffade i Sverige.