Amos Rova, Kajsa Linnea Holmqvist, Hanna Kärrström och Fredrik Ehnberg studerar vid journalistprogrammet på Mittuniversitetet i Sundsvall. Som en del av utbildningen har gruppen granskat självmord med legala vapen i Sverige, hur regelverket för att minimera detta ser ut – och hur det fungerar i praktiken. Granskningen publiceras av Svensk Jakt i form av en artikelserie i tre delar.

Nils-Olov Gärdin är polis med ansvar för vapenärenden i norra Sverige. Han beskriver att rutinen för att omhänderta vapen görs efter att en anmälan från läkare eller Socialstyrelsen kommit till dem. När en anmälan kommer in undersöker polisen huruvida personen har licens och registrerade vapen. Prioriteringen av omhändertagandet av vapnet beror på hur allvarligt det enskilda fallet bedöms vara, säger Nils-Olov Gärdin.

– Det är inte högsta prioritering, men det kan vara så att om man är psykiskt sjuk och det finns risk för suicid då är det en annan sak, säger Nils-Olov Gärdin. 

”Jag ska inte anmäla”

I nuläget upplever Nils-Olov Gärdin att det existerar ett mörkertal bland inskickade anmälningar från läkare och Socialstyrelsen, bland annat beror det på läkarnas egna etiska bedömningar.

Polisen kan bara ta beslut för omedelbart omhändertagande i den utsträckning fallen blir inrapporterade. Nils-Olov Gärdin anser att lagen fungerar, men att den kan användas i betydligt större utsträckning än i nuläget.

– Problemet är de som går under radarn. Personer som har fått vapenlicens som senare utvecklar psykisk ohälsa, men inte själva anmäler detta till vården. Ett förslag är att personens sociala nätverk, om de vid en bedömning anser att personen inte bör inneha vapen, kan göra en orosanmälan. Det kan finnas missbruk eller sådant som vi annars aldrig skulle få veta, säger Nils-Olov Gärdin.

I nuläget finns det konkreta saker som Polisen anser kan förbättra situationen. Ett tydligt exempel är att betona tjänsteansvaret och klassa en utebliven anmälan för vad det faktiskt är, ett tjänstefel.

Samtidigt som det enligt Nils-Olov Gärdin kanske inte är rätt väg att gå, måste det finnas någon form av påtryckningsmedel. 

–  Jag har hört att läkare sagt ”jag ska inte hålla på att anmäla någon eller branda någon”. Att man inte ska hålla på med angiveri, men de har missuppfattat det kan jag tycka. Det handlar om att skydda patienterna själva, och även andra, säger Nils-Olov Gärdin.

Regeringens utredning

Den 4 februari 2025 inträffade en händelse som redan är svensk historia. Under dådet på Campus Risbergska i Örebro sköts tio personer till döds av en man som använde sitt eget jaktvapen, trots att denne haft långvarig kontakt med vården. Händelsen lämnade inte bara landet i chock. Det väckte även frågor om hur detta kunde hända.

I ett pressmeddelande den 7 februari meddelade regeringen och Sverigedemokraterna att de var överens om att skärpa vapenlagstiftningen. 

”Det är angeläget att säkerställa att anmälningar från hälso- och sjukvården sker i den utsträckning som lagstiftningen anger och att anmälningarna omhändertas av Polismyndigheten på ett ändamålsenligt sätt. Därför bör en kartläggning genomföras av hur anmälningsskyldigheten fullgörs. Detta bör förenas med insatser för att stärka och utveckla arbetet framgent”, skrev partierna i pressmeddelandet.

Den 20 februari, 16 dagar efter dådet, meddelade regeringen att man ger Polismyndigheten och Socialstyrelsen i uppdrag att stärka och utveckla arbetet med tillståndsprövning för skjutvapen avseende medicinsk lämplighet. I beslutet hänvisas specifikt till dådet den 4 februari, med motiveringen att händelsen aktualiserade frågor om regler för vapentillstånd och de nuvarande riktlinjerna för att bedöma personers lämplighet att inneha vapen.

Gemensam delredovisning

Polismyndigheten och Socialstyrelsen ska senast den 30 september 2025 lämna en gemensam delredovisning av uppdraget till regeringen (justitiedepartementet), och senast den 30 november 2026 lämna separata slutredovisningar.

Mellan 2022 och 2024 genomfördes en utredning på uppdrag av regeringen, för att lämna förslag till de författningsändringar som skulle komma att krävas för att genomföra 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv på miniminivå. I utredningen framkom inga förslag kopplade till läkares anmälningsplikt vid lämpligt vapeninnehav. Utredningen möttes av kritik från bland annat Brottsoffermyndigheten, som menade att en förenkling av möjligheten att inneha vapen, kan påverka brottsoffer på så sätt att de riskerar att bli fler.

”Utvidga anmälningsplikten till hemtjänsten”

Suicide zero är en ideell organisation som arbetar för att minska antalet självmord i Sverige. Organisationen grundades 2013 och driver sedan dess påverkansarbete, utbildning och informationskampanjer riktade mot både allmänheten och beslutsfattare. En viktig del i deras arbete är att synliggöra riskfaktorer och förebygga självmord genom att förbättra samhällets skyddsnät – där vapenfrågan är central.

Även Suicide zero ser kritiskt på hur lagen fungerar.

– Läkarna säger att de gör bedömningar, men när man pratar med Polisen har de en annan bild. Här behöver varje region och verksamhet ta fram egna rutiner för läkarnas anmälningsskyldighet, säger Anneli Thors, regionansvarig för Suicide zero i Jämtland.

I granskningens tidigare delar har vi visat att knappt hälften av de som genomfört suicid dessförinnan hade varit i kontakt med vården. En lösning för att fler personer ska komma i vårdkontakt skulle, enligt Anneli Thors, kunna vara att sprida ut ansvaret till olika vårdinstanser och typer av vårdpersonal. På det sättet vore det möjligt att i ett tidigare skede avisera när någon visar varningstecken.

Sprida kunskap

Anneli Thors ser höga siffror av suicid med licensierade vapen. Ett exempel som målas upp är en ensam äldre man som bor utanför tätorterna, och vars enda kontakt med vården är via hemtjänsten.

– Det är ingen distriktsläkare han pratar med. Hemtjänsten har ingen anmälningsplikt. Hur ska personalen agera när de märker att han inte ser någon mening med livet och har ett vapenskåp? Även här behöver man ta fram rutiner för hur personalen ska agera, säger Anneli Thors. 

Suicide zero arbetar kontinuerligt med att sprida kunskap i samhället för att i ett tidigt skede kunna identifiera varningssignaler hos personer som riskerar att ta sitt liv.

Polisens rutiner

I en tidigare del av vår granskning har vi lyft upp Polisens rutiner och vikten av Polisens bedömning kring vapeninnehav. Anneli Thors lyfter samtidigt upp hur fråntagandet av ett vapen för bland annat jägare kan orsaka sämre mående.

I nuläget arbetar Suicide zero ständigt för att sprida mer kunskap i samhället kring vilka tecken som bör uppmärksammas och vilket stöd som finns att få.

Anneli Thors ser ett tydligt hinder i varför till exempel gruppen jägare inte söker hjälp, eller varför anhöriga till jägare inte gör orosanmälningar. En anledning är att omhändertagandet av vapen kan bli ytterligare en faktor som påverkar personens mående negativt.

– Man är rädd att vapnet ska bli omhändertaget om man pratar. Som anhörig existerar den här ambivalensen, att man inte vill förstöra livet för personen samtidigt som man värnar om personens mående. I situationer där en person som mår dåligt, möts av att Polisen kommer och tar ens vapen, kan det eskalera måendet ännu mer. ”Inte ens jakten har jag kvar” kan de tänka. Att som anhörig uppmana till att frivilligt lämna bort sina vapen under en period är ett alternativ. Då har personen makten att bestämma själv och kan välja att göra det av kärlek för till exempel sin partner, säger Anneli Thors.

Varningstecken

I Almas fall fanns det varningstecken som det borde ha flaggats för: den snabba viktnedgången, nedstämdheten, isoleringen. Tecken som lätt kan missas. 

Almas familj upplevde att det hade skett en tydlig förändring i Almas mående. Framför dem stod inte längre samma glada tjej.

Precis som påtalas av läkarna i denna granskning, lyfter även Anneli Thors från Suicide zero upp komplexiteten i att identifiera personer i riskzonen, samt hur svårt det kan vara att upptäcka varningssignalerna. Personer som börjar överväga suicid kan genomgå en lång process där suicid är den sista delen av processen. 

– Sedan har man hela sträckan fram till döden och där måste man vara mer uppmärksam. Det kan vara stora händelser som en skilsmässa, spelberoende, en kronisk sjukdom. Vi behöver mer kunskap för hela befolkningen. Hur ska vi agera när någon omkring oss mår dåligt? Att sätta sig ner och prata. Det är arbetet innan som är det viktiga, säger Anneli Thors. 

Denna granskning har tydligt visat på allvarliga brister i hur ansvaret för att anmäla vapeninnehav hos personer som är sjuka hanteras inom vården. Trots upprepade varningssignaler var det inte förrän efter händelserna på Risbergska skolan i Örebro, där tio personer miste livet, som regeringen valde att agera och tillsätta en utredning av detta.

Krävs helhetsgrepp

De många människor vi talat med inom sjukvården, Polismyndigheten, Suicide zero och forskare uttrycker samma sak: utredningen måste följas av konkreta och snabba lagändringar som säkerställer att anmälningsplikten kan efterlevas fullt ut, och att tydliga sanktioner införs för bristande ansvarstagande. 

Granskningen visar att det krävs ett helhetsgrepp om vapenfrågan och den psykiska hälsan för att skydda både individer och samhället i stort. Dagens situation kostar årligen människoliv. Ett av dem var Almas.