Gunnar Lindblad har som ordförande i Jägareförbundet Jönköpings län många kontakter med jägare längre norrut i landet. Han har märkt en tydlig skillnad i samarbetsklimatet i älgförvaltningsgrupperna. Ju längre söderut i landet man kommer, desto färre är konflikterna.
– Förklaringen är att vi knappast har några bolagsskogar att tala om. I södra Sverige är jägarna markägare och markägarna jägare. Visst, det kan skilja en del i uppfattningen om hur många älgar vi ska ha, men det är inte värre än att det går att komma överens, säger Gunnar Lindblad.
Trots att han är markägarnas representant i älgförvaltningsgruppen tycker han inte om systemet där ordföranden har utslagsröst.
– Jag menar att det är ett feltänk som vi skulle kunna vara utan.  Älgförvaltning är inte svårare än att det går att nå samsyn. För mig skulle det vara ett stort misslyckande att behöva ta till utslagsrösten.
Gunnar Lindblad tycker att den nya älgförvaltningen blivit för byråkratisk, särskilt mot bakgrund av att den skulle bli enklare. Dessutom har det blivit dyrare.

Höjda fällavgifter
– Fällavgifterna har höjts och är fortsatt höga. Vi har numera fällavgifter också på kalv. Mot bakgrund av att förtroendevalda gör allt mer av länsstyrelsens jobb borde fällavgifterna sänkas.
Gunnar Lindblad tycker också att kommunikationen mellan älgförvaltningsgrupperna och länsstyrelsens viltförvaltningsdelegation fungerar för dåligt.
– Ett exempel på det är att länsstyrelsen innan jakten gick ut med rekommendationen att jakten i januari och februari skulle betraktas mer som skyddsjakt än ordinarie jakt. Det fick jägarna att undra vad som gällde. Om vi känt till och fått diskutera rekommendationen innan vi mötte skötselområdena hade många missförstånd undanröjts, säger Gunnar Lindblad.
Samarbetet med älgskötselområdena tycker Lindblad fungerar bra. Däremot är han mindre nöjd med att det inte ställs några krav på licensområdena.

Större engagemang
– När det inte finns några incitament för att jaga i älgskötselområden finns det en uppenbar risk att det bildas fler licensområden på skötselområdenas bekostnad. Och det gynnar inte älgförvaltningen, säger Gunnar Lindblad.
Han skulle också vilja se ett större engagemang på jaktlagsnivå, ute bland jägarna.
– Jag tror inte att särskilt många bryr sig speciellt mycket. Det är svårt att få till en samsyn om älgförvaltningen om inte alla, eller åtminstone de flesta, förstår vad vi håller på med.
En utmaning för det nya älgjaktsystemets olika nivåer är att fördela älgarna utifrån älgarnas uppehållsplatser istället för utifrån areal.
– Här har styrelserna i skötselområdena en svår uppgift, men som måste genomföras, säger Gunnar Lindblad.

Konflikter
Tomas Spjuth som representerar jägarna i älgförvaltningsområde 7 i norra Kronoberg tycker också han att arbetet i förvaltningsgruppen fungerar bra. Han är säker på att där det finns konflikter beror det mer på geografi och ägarsammansättning än något annat.
– Vi har inga bolagsskogar. Här är jägare och markägare samma sak. I vår grupp har aldrig systemet med utslagsröst tillämpats, säger han.
En förutsättning för att förvaltningsgruppen ska göra ett bra jobb är att jägare och markägare lyfter blicken och ser till hela områdets bästa, och inte låser sig vid problem som man har i egna och närliggande skötselområden, menar han.

Förvärrad byråkrati
Byråkratin har snarare förvärrats än förenklats med det nya systemet, anser Tomas Spjuth. Ett exempel på det är att det tidigare fanns en direkt kommunikation mellan skötselområden och länsstyrelse. Numera ska man gå vägen via förvaltningsgruppen.
– Det svåra är att få skötselområdena att jobba mot samma mål, i och med att det inte finns några tvingande regler. På ett sätt är det bra, men ibland skulle man önska att vi jägare hade tydligare direktiv att rätta oss efter.

Intensiv diskussion
Även Tomas Spjuth har synpunkter på samarbetet med länsstyrelsen. Det handlar om att tiden förvaltningsgruppen haft på sig för att behandla skötselplanerna har varit för kort.
– Dessutom har vi haft en intensiv diskussion med länsstyrelsen gällande vår förvaltningsplan som vi och lagstiftaren anser ska vara normgivande för övriga planer. Länsstyrelsen ansåg att den skulle tas efter skötselområdenas planer, och det menar jag blir alldeles fel ordning.
Men i det stora hela är Tomas Spjuth nöjd:
– Ja, det fungerar skapligt. Jag trodde det skulle bli mer strul. Att det gått så bra hos oss tror jag beror på att över 90 procent av marken är skötselområden. Det underlättar betydligt, säger han.