Olof Liberg, koordinator för det skandinaviska forskningsprojektet Skandulv bekräftade att inavelsgraden minskar. Det är en utveckling som kan fortsätta sedan de invandrade och flyttade Tivedsvargarna fått valpar.
En hel del intressanta fakta och upplysningar kom fram under debattens gång.
Tom Arnbom upplyste att WWF inte varit involverat i överklagandena på jakten på Junseletiken. Arnbom verkade också nöjd med vargstammens genetiska utveckling, men pressad kring hur liten vargstam han kan acceptera ville han inte svara.
– Men det behövs först och främst en förvaltningsplan och den skulle ju regeringen kunna fastställa på nästa regeringsmöte om de vill, sade Tom Arnbom.
Han var kritisk till att regeringen haft så bråttom med att sätta ut vargar med nya gener.

(C)-topp på plats
På plats som centerpartiets representant fanns Anders W Jonsson, vice partiledare. Han fick förklara varför regeringen vill skicka frågan till riksdagen i form av en proposition:
– På så vis kan vi få fler partier att sluta upp bakom planen.
Ruona Burman, jaktsamordnare på Naturvårdsverket, berättade också om ett seminarium med viltforskare och genetiker som verket bjöd in till och genomförde för en månad sedan.
– Den gav oss en del nya uppgifter och infallsvinklar, sade hon.

Två eller fyra vargar?
Det handlar om hur många invandrade vargar som behövs under en tioårsperiod för att Sverige ska kunna hålla en vargstam på cirka 200 vargar.
– Det räcker med två vargar under en tioårsperiod, konstaterade Jägareförbundets Gunnar Gloersen.
– Det behövs fyra, kontrade Ruona Burman.
Gunnar Gloersen fyrade av en riktig bredsida mot forskarna och kallade debatten om vargförvaltningen, särskilt kring sifferexercisen kring hur stor vargstam som behövs, inavelskoefficienter med mera för naturvetarnas lekstuga.

”Det är blodigt allvar”
– Det är ingen lekstuga, det är blodigt allvar, replikerade Olof Liberg senare och pekade på att på ena sidan finns bevarandesidan som är orolig för att vargstammen ska dö ut och på den andra jägare och landsbygdsbefolkning som vill ha så liten vargstam som möjligt.
– Vi forskare hamnar mitt emellan och ska presentera vilka alternativ som finns och vilka konsekvenser de får, sade Liberg.
– Problemet är att forskarna har gett sig på att tolka habitatdirektivet och säga vilken risknivå vi ska ha, det är politikernas sak, framhöll Gunnar Glöersen och fann en liknelse från kärnkraftsdebatten:
– Tänk om kärnkraftsforskarna först ska tala om vilka risker som finns och sedan också säga att vi kan leva med en sådan risk, det är ju politikerna som måste ta sådana beslut.

Lodjursförvaltning diskuterades
Debatten handlade även om lodjuren. Frågan ställdes från debattledaren Lars-Peter Hållstrand, kommunalråd i Tierps kommun om lodjursförvaltningen varit lyckad.
– Den har varit framgångsrik. För djuren. Men inte för människorna, medgav Tom Arnbom.
Naturvårdsdirektören Lennart Nordvarg från länsstyrelsen i Uppsala län, tillika sekreterare i regeringens vargkommission, tyckte att den varit ett misslyckande.
– När vi inte lyckats förvalta lodjursstammen bättre än att den äter upp sin egen foderresurs och därmed riskerar minska igen då är det ett misslyckande, sade Lennart Nordvarg.
Felet är att Sverige har fastställt alldeles för höga miniminivåer. Där behövs en ändring, framhöll Gunnar Glöersen.