Publicerad 25 september 2019 - 12:33
Peo Larsson och Niclas Tälth tillbringar mycket tid tillsammans i sin ambulans på Småländska höglandet. De senaste dagarna har det blivit mycket jaktprat i bilen. Foto: Jan Henricson
Arbetskamrater med stortjurar
PremiumVad kollegorna Peo Larsson och Niclas Tälth pratar om när de inte har patienter i sin ambulans är inte svårt att räkna ut. I dessa dagar handlar det om de två fina tjurar som arbetskamraterna fick skjuta under första älgjaktveckan i Ytterhogdal, Härjedalen.
Peo Larsson fick vara medelpunkt i jaktlaget bara några timmar den tredje jaktdagen i första älgjaktveckan i Ytterhogdal. Sedan sköt Niclas Tälth sin jättetjur, med över 20 taggar i kronan.
– När vi hängde upp dem såg min ut som en kalv bredvid Niclas tjur. Ändå var min ingen dålig älg med en slaktvikt på över 220 kilo, säger Peo.
Han verkar inte särskilt besviken över att ha blivit omsprungen av sin arbetskamrat, utan ler brett när han berättar.
Tuffa marker
Niclas är ambulanssjukvårdare och Peo ambulanssjuksköterska på Småländska höglandet, med Eksjö som utgångspunkt. Ungefär 90 procent av tiden är de parhästar i samma ambulans och efter otaliga timmar tillsammans känner de varandra utan och innan.
Men de två jobbarkompisarna tröttnar inte på varandra, inte ens när den ene slår den andre med hästlängder.
– Vi är ett gäng smålänningar som åker upp och jagar första veckan i september. Fantastiska marker, mycket olika de vi har här. Otroligt mycket sten och svårgånget. Om Niclas tjur legat bara något längre bort hade vi inte fått ut den utan behövt grovstycka i skogen, berättar Peo.
Står dåligt
Stortjuren kom hastigt in i Niclas pass. Han hann inte ens ana att den var på gång, innan den dök upp.
– Det gick så fort. Jag såg att det var en stor älg, och först efter första skottet kom pulsen ifatt, säger Niclas Tälth.
Några hundskall hördes inte, trots att hunden var så pass nära att den var framme kort tid efter att tjuren fallit.
– Älgarna står mycket dåligt i de där markerna. Så snart hunden tar upp så sticker de.
Efter hemkomsten har de två jägarna och arbetskamraterna inte haft svårt att hitta samtalsämnen. Något som inte brukar vara några problem annars heller, för den delen.
– Patienterna kommer självklart först, men nog pratar vi en del jakt i bilen, erkänner de.
