Reportaget publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 12/2014.

En och en halv mil från ­Norsjö, efter en dåligt plogad väg, hitt­ar jag ett utbyggt femtio­talshus. På gården kör Edde, tre och ett halvt år, sin lek­saks­traktor och skottar snö, med pappa som åskådare.

Då jag öppnar bildörren kommer en pratande finnspets fram. Jodå, finnspetsar kan prata och hon talar om att även hon bor där.

I hundgården står en finsk stövare, viftar glatt med svansen och ylar att hon vill komma ut. Inne är det dukat för middag.

Det märks att jag hamnat hos en jagande familj. Överallt finns det saker från skogen.  Hela trapphuset är dekorerat med rådjurstroféer.

Nu ska vi äta hare

Jag hittar en uppstoppad orrtupp i köket och en mård samt en älgkrona i vardagsrummet. Till och med tapeterna har djurmotiv.

Edde talar om bestämt att jag ska sätta mig, för nu ska vi äta hare som mamma har skjutit. Mona talar om att hon har gjort ”Drev i Gryta”. Det är en självkomponerad hargryta som smakar utsökt.

Skogsfågeljakt bedriver Mona och Daniel med trädskällare. Deras finnspetstik Wilda är sju år. Foto: Miranda Frings Håf

Medan hennes man Daniel plockar bort disken frågar jag Mona hur hon blev jägare. Hon berättar att hon växte upp i en jagande familj där hon redan som barn fick följa med sin pappa på älgjakt.

Daniel är också från en jagande familj. Hans pappa jagade älg, men Daniels intresse för älgjakt svalnade en del, eftersom han inte var så förtjust i att sitta på post. Daniel gick över till småviltsjakt.

Edde och Mona värmer sig vid kaffeelden.

Då Mona och Daniel träffades, kändes det helt rätt att både vara kär och ha samma fritidsintresse. De jagade mest fågel och hare, men även älg ibland.

Till en början ville de lägga all energi på hundar och jakt. När de väl bestämt sig för att skaffa barn, gick det fortare än väntat.

– Vi trodde det skulle bli svårt att ha barn och samtidigt syssla med det vi brinner så för, men då vi väl hade fått Edde kändes allt helt naturligt, säger Mona.

Enormt sug att jaga

Så fort kejsarsnittsstygnen var borttagna begav sig den nyblivna småbarnsfamiljen ut på fjället.

– Jag måste få berätta om en minnesvärd jaktupplevelse, säger Mona medan hon lägger in snus under överläppen.

– Daniel var ute och jagade med vår finnspets Wilda och jag kände ett enormt sug att få komma ut och jaga jag med. Då tog jag vår beagle Röja, stoppade sonen i vagnen och drog till skogs. Jag drog vagnen så långt det gick in i skogen över tuvor, blåbärs- och lingonris. Då jag kopplade lös Röja dröjde det inte länge förrän det blev ett fint drev. Jag fick syn på haren, men det var för långt håll.

”Det är inte så lätt alla gånger att jaga med småbarn, men jag försöker intala mig själv att man kan, om man bara vill”, säger Mona Eriksson.

Röja fortsatte driva och drevet började närma sig igen. Jag parkerade vagnen, satte försiktigt hörselkåporna på en sovande Edde och smög mig 20 meter från vagnen. Det kändes lite obekvämt att lämna vagnen, men jag kastade hela tiden blickar dit.

Sköt haren

Till slut kom haren och jag lyckades skjuta den efter en timmes drev.

– Sedan sprang jag fort till vagnen för att kolla om Edde hade vaknat av skottet, men han sov så skönt där han låg.

Foto: Miranda Frings Håf

Då Edde hade blivit ett och ett halvt år bestämde sig Mona och Daniel för att skaffa ett barn till. Det blev nästan en chock då det visade sig på ultraljudet att det fanns två bebisar i magen!

– Hur skulle vi klara av det? Jag hade sett fram emot att jaga med ett barn i bärsele och nu såg jag allt som en omöjlighet, säger Mona.

Fortsätta jaga

När Henry och Harry väl var födda, gjorde Mona allt för att inte ge upp hoppet om att kunna fortsätta jaga. Redan sju dagar efter förlossningen tog hon dem med på harjakt.

– Jag ska såklart inte sticka under stol med att det är svårare att jaga med två spädbarn än med ett, men allt går om man bara vill! fortsätter Mona.

– Det finns dock en sak som har retat mig oerhört som ­jagande ­mamma. Det är att det finns ­tusentals citybarnvagnar men inga skogs­barnvagnar!

Ståndskall och jollrande bebis

Att vara trebarnsmamma ger ­väldigt lite egen tid, anser Mona:

– Daniel och jag brukar turas om att jaga. Finns det ingen möjlighet att turas om, får barnen helt sonika följa med! Vi är oerhört tacksamma för de som ställer upp som barnvakter, så att Daniel och jag ibland får jaga lite på tu man hand.

– Jag kan ibland sakna ansmygningarna och ljudet av ett sjungande hardrev utan störningar från barnskrik och prat, men jag ångrar absolut inte att vi skaffade barn, säger Mona.

Finska spetsen Wilda.

Den hund som har drabbats mest av att familjen har blivit större är finnspetsen Wilda, som nu är sju år. Anledningen är att det är svårt att smyga sig på ett ståndskall med en jollrande bebis i bärselen.

– Nu när jag har tvillingarna, finns det inte en chans att ta med sig bägge på ryggen!

Daniel och Mona turas om att jaga med Wilda, då tid finns. När jag frågar Mona hur hon får barnen intresserade för skog och jakt, svarar hon att man bör ta det lugnare och göra jakten till ett äventyr för barnen.

Efter 20 ­minuters slagarbete fick Norma fart på ­haren. Till sist gick den i pass för Mona.

– Man kan leta spår, spillningar, bär, svampar, hål i marken, titta på träd, klättra på stenar och leka ­kurragömma, menar Mona. En kul grej som vi kör ganska ofta är ­skattjakt med handenheten till hundpejlen. Det är verkligen uppskattat.

– Harjakten anses av många som en gubbjakt, men alla jagande barnfamiljer borde ha en harhund. Den passar perfekt, för man behöver inte vara så tyst och man kan grilla korv, vilket barnen uppskattar, säger Mona.

Efter den utsökta middagen och allt jaktprat, bestämmer vi oss för att hålla kväll.

I morgon ska vi jaga hare!

Jag hör flera gånger under natten gråt från två kinkiga pojkar. Jag hör Monas vaggande steg på övervån­ingen. Ibland blir huset tyst, men nattsömnen störs flera gånger av att barnen gråter igen.

Klockan sex är vi alla på benen. Mona ser lite sliten ut efter nattens vak, men efter en kopp kaffe är hon på alerten. Efter en snabb frukost drar vi till skogs.

Koll på kartbilden

Vi hittar snabbt ett färskt harspår och släpper den unga finska stövaren Norma. Efter tjugo ­minuters slagarbete får Norma fart på ­haren. Man hör ett fint drev genom ­Tjärnlidskogen medan Mona och Edde gör upp en eld för att hålla sig varma på passet.

Då och då tas pejlen fram. Det diskuteras hit och dit var Norma befinner sig. Trots Eddes ringa ålder verkar han ha koll på kartbilden och var han och Norma befinner sig.

Efter fyrtio minuters drev uppe i berget och ett kort tappt, går drevet utom hörhåll längre upp på vägen. Då bestämmer jag mig för att ta pass där haren gick över.

Edde med den nyskjutna haren. Foto: Miranda Frings Håf

Jag hör åter hur Norma driver. Det går ytterligare femtio minuter. Sedan hörs ett skott från Mona och Eddes håll. Jag drar mig ditåt och på vägen hör jag hur Mona berömmer Norma för ett gott arbete. Edde står bredvid och granskar in haren.

”Det är nyttigt”

När jag kommit fram frågar jag Edde varför man skjuter en hare.

– Det är nyttigt, svarar han.

Edde plockar stolt upp haren från den snötäckta marken för att visa mig hur stor den är.

Miranda Frings Håf