Reportaget publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 2-3/2021

Lika bra att slå fast, först som sist. För passkyttar kan lodjursjakt bestå av lång väntan. Särskilt när snön lyser med sin frånvaro och spårarna måste följa djuren så gott som fot för fot i förhoppningen att i någon kvarvarande snöfläck se att de är rätt.

– Om det inte varit för vår gamle P-O hade det inte gått, säger en sliten Hanna Sehlstedt när jägarna på eftermiddagen träffas för att summera jakten.

Hanna Sehlstedt och plotthunden Jim har slitit hårt med spårningen hela dagen. Utan hund hade det inte gått. Foto: Jan Henricson

P-O är en laika injagad på älg och vildsvin, men också med ett starkt rovdjursintresse. Något som bekräftats vid tidigare jaktresor uppåt landet, då Hannas sambo Tobias Bexell till och med fått skjuta lodjur för sin trotjänare.

Men, med tanke på vurmen för vildsvin och älg vågade Tobias och Hanna inte släppa sina hundar på spåret innan de säkerställt att lodjuret var uppe, åtminstone inte
innan de var säkra på att katten låg i närheten.

Gott om lodjur

För det var ju det här med snön. Två dagar före premiären, på fredagen, var förhållandena perfekta med klar himmel, några minusgrader och en dryg decimeter lagom gammal snö.

Det var som bäddat för att jakten skulle lyckas. Särskilt som det i södra Östergötland finns gott om lodjur. Mellan riksvägarna 34 och 32 söder om E4 bekräftades under inventeringsperioden 2018–2019 fyra föryngringar, och sannolikt fanns där minst en eller två till. Sedan dess har det fötts nya kullar av lodjur.

Rutinerad lojägare

– Och det märks, säger dagens jaktledare Sören ­Sehlstedt. Jag har ägnat mig åt att studera lodjur i säkert 15 år, och kan säga att det inte är svårt att hitta spår när vi har snö. Det görs också många synobservationer.

På söndagsmorgonen fanns emellertid ingen snö, eller nästan ingen i alla fall. Blöt slasksnö utmed vägarna var vad som bjöds. Inne i skogen enstaka fläckar. Den skulle emellertid visa sig få större betydelse än vad man i ­förstone kunde tro.

Många jaktsugna

Efter den inledande morgonsamlingen ställdes jägarna ut. Närmast lite på chans. Runt ett område där det synts spår och där lodjur visat sig för bara någon dag sedan togs de bästa passen i besittning.

Trots att jägarna var många, och de flesta inte alldeles bekanta med markerna, gick utställningen förhållandevis smidigt. Inte mindre än ett 50-tal jaktsugna ville vara med denna historiska dag, då man för första gången i modern tid fick jaga lodjur i Östergötland.

Kartor studeras, planer smids och jägare ska ställas ut på sina pass. Jaktledaren Sören Sehlstedt har mycket att tänka på.

Genom att dirigera jägarna jaktlagsvis kunde Sören Sehlstedt med hjälp av medhjälpare ställa ut, snabbt och effektivt.

Två hundförare kryssade sedan igenom såten. Under tiden fortsatte andra att leta spår i ett betydligt större område, med flera tänkbara såtar.

Tålamodskrävande

I första såten gick det som Sören närmast förväntat sig. Det hände absolut ingenting. Förhoppningar är inte till mycket hjälp vid lodjursjakt.

– Men det var värt ett försök och vi hade i alla fall inget bättre för oss. Nu tar vi nya tag, uppmuntrade han jägarna vid återsamlingen i vägkrysset som vi lämnat någon halvannan timme tidigare.

Att jaga lodjur ställer helt andra krav på jägarnas tålamod än vad som är fallet vid våra vanliga jakter på älg och rådjur, vildsvin och hare. Då ställer vi ut runt ett område och blir närmast förvånade om hunden inte omgående får upp.

Noggrant spårarbete

En sådan taktik är meningslös i jakten på det smidiga kattdjuret. Förberedelser och spårarbete är A och O om man över huvud taget ska ha en liten chans att lyckas.

Därför började inte spårabetet på morgonen, ja inte ens på natten, utan dagar och veckor i förväg.

– Egentligen är inte ens det tillräckligt. Erfarenheter man skaffar sig under år av att följa och studera lodjuren kommer till nytta när det väl är dags för jakt, konstaterar Sören Sehlstedt.

Jägare från flera jaktlag gick samman när det äntligen blev lodjursjakt i södra Östergötland. Foto: Axfors drönarfoto

Lite senare på dagen visar det sig att han har alldeles rätt …

Efter en lång väntan i vägkrysset kommer rapporter om att det är dags att ställa ut. Inte långt från samlingsplatsen har tre lodjur, en hona med unge, samt vad man tror är en stor hane, spårats.

Av allt att döma har djuren gått där under morgonen. Så pass har spårarna sett av tassavtrycken i de töande snöfläckarna. Nu försöker de ringa området.

Lodjur på benen?

Sören samlar jägarna med bäst lokalkännedom kring huven på sin pickup där kartor spridits ut. Passlinjer stöts och blöts. Lämpliga skogsbilvägar att passa av längs ­diskuteras. Efter det utställning.

Jägarna hinner emellertid inte mycket mer än ta passen i besittning innan det kommer nya direktiv, och skyttar som hunnit fram till sina platser får vända om för att ställa ut längs en annan skogsbilväg.

Några hundar hörs inte. Pejlen visar att det går sakta framåt. Tydligen är det fortsatt spårning som gäller. Något lodjur tycks inte vara på benen. Och efter någon timme blir det ännu en omställning.

Hopp och förtvivlan

En halvtimme senare står jag tillsammans med Sören Sehlstedt i slutet av den båge med jägare som han placerat ut runt en förhållandevis liten såte. Hundföraren Hanna Sehlstedt är också med, rejält trött efter att i timmar slitits mellan hopp och förtvivlan i lodjursspåren.

– Vi har varit på väg att ge upp flera gånger. Kan det verkligen vara rätt, frågade vi varandra. Är hunden så
säker? Men så var där en snöfläck med ett färskt lospår, och då var det bara att gå vidare. Vår gamle P-O är ­fantastisk, säger Hanna.

Elias Carlsson tillsammans med jakt­ledaren Sören Sehlstedt.

Med det sista har de spårat, eller tror sig åtminstone ha spårat, lodjur ut på en skogsbilväg. Där har Tobias Bexell i stort sett krupit i gruset för att skilja lospår från rävspår, och för att utröna åt vilket håll katten eller katterna gått.

Och nu ska det visa sig att de erfarenheter Sören samlat på sig under alla år av lodjursspårning kommer till nytta.

”Jag vet sedan tidigare att de brukar ligga där.”
– Sören Sehlstedt

– Det är lite av en chansning, men jag tror att de tagit lega i något av bergen inne i den här såten. Det går inte att ringa området, men jag vet sedan tidigare att de brukar ligga där.

För att öka chanserna har Sören inte bara skickat in hundförare i området, utan också dirigerat ett par passkyttar att trycka av höjderna.

Avlägset hagelskott

Plötsligt hörs ett avlägset hagelskott. Small det i vårt område? Sekunden senare brakar det loss i jaktradion. Det har skjutits på ett lodjur, det har setts lodjur, det är lodjur på väg, och Sören Sehlstedt får uppbåda både ­tålamod och en viss pondus för att få ordning i leden.

Snart nog kan han berätta. Till passkytten Elias ­Carlsson kom två lodjur och han har skjutit på ett av dem. Det ligger emellertid inte så att han ser det.

Tobias Bexell med sina laikor P-O och Dinha har slitit hårt med spårningen. Men han kan inte vara annat än nöjd när han tillsammans med skytten Elias Carlsson är på väg fram till det fällda lodjuret.

När vi kommer fram till skyttens pass ekar ståndskallet bara ett par hundra meter bort. Elias hinner inte ens bli ­särskilt nervös över utgången innan ett tryggt hagelskott ekar över nejden, och hundföraren rapporterar att allt är klart.

Under tiden som jakten på det andra lodjuret fortsätter (något som blev resultatlöst, trots att det visade sig för ett par av passkyttarna) vidtar inledningen till ett visst mått av byråkrati. När Sören Sehlstedt rapporterar det skjutna lodjuret till länsstyrelsen räcker det inte med en platsangivelse, utan koordinater måste också till, och det blir en stunds knappande på hundpejlarna innan det blir rätt.

Respekt och beundran

I väntan på att länsstyrelsens personal ska komma får ­Elias Carlsson en stund med sitt lodjur, som ligger i ­kanten av en liten inäga under en brant klippvägg – lodjurs­marker.

– Jag jagar mycket och eftersom jag har drever blir det mest rådjursjakt. Och så vildsvin med kompisarnas ­hundar. Det här är min första lodjursjakt, och att jag ­skulle få skjuta kunde jag aldrig tro.

Jakten är över och Elias Carlsson kan pusta ut. Att det var spännande när lodjuret kom i hans pass är inte svårt att förstå.

Han är fylld av beundran och respekt inför lodjuret han just fällt.

– Det är andra gången jag ser ett lodjur. Ett sådant mäktigt djur. Nu måste jag smälta detta, säger Elias när han faller på knä och börjar titta närmare på sitt villebråd.

Elias vill absolut inte ha hjälp med att bära fram lon till vägen dit länsstyrelsens besiktningsmän Anders Hedström och Sten Johansson ansluter. Det gör han så gärna ensam.

Viktigt att dokumentera

Tillsammans med Sören får Elias nu berätta hur jakten gick till. Formulär fylls i och lodjuret – en hona som av allt att döma är en fjolårsunge – provtas, mäts och vägs till drygt tolv kilo.

Det tar sin rundliga tid, men någon timme senare är stämningen hög på samlingsplatsen där Elias om och om igen får berätta om när han fällde sitt lodjur.

Gjord för att hålla fast en hare, eller ett rådjur. Foto: Jan Henricson

När jag några dagar senare pratar med Sören Sehlstedt på telefon summerar han sina tankar om den lyckade jakten. Under årens lopp har han lagt ner mycket arbete på att följa och dokumentera förekomsten av lodjur.

– Vi har varit noga med att rapportera spår och ­observationer som sedan har kvalitetssäkrats av läns­styrelsen. Tack vare det fick vi äntligen licensjakt i Öster­götland.  Parallellt med det har vi också fått kännedom om hur lodjuren rör sig inom ett visst område, var de går och var de brukar ta lega. Du såg själv vilken nytta vi hade av det vid jakten, säger han.