Reportaget publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 12/2013.

Reglerna var enkla. Endast årsgris eller brungris var lovlig. Av dovviltet fick endast kalv och hind skjutas – i nämnd ordning.

Det var i dagens andra drev som allt hände.

Henrik stod beredd att ta en dovkalv, om en sådan ställde sig fri från flocken. Foto: Hans Norgren

Henrik fick ett pass i en liten ledningsgata. Det var ganska öppen skog både framför och bakom tornet där han stod. Vänd mot norr hade han ett granbestånd snett ner till höger. Och även ett större, tätt granbestånd bakom ryggen till vänster.

– Ett jättetrevligt pass. Det var givet att det skulle växla djur däremellan, konstaterade han.

Så snart Henrik kommit upp i tornet bestämde han sig för att byta till kikarsiktet med största förstoringsgraden. Tydliga viltväxlar gick på kors och tvärs kring tornet, men med lång erfarenhet av dovvilt, visste han att djuren gärna spanar i kantzonens skydd innan de – eventuellt – rusar ut över öppna områden.

Upptäcker den skarpsynta och försiktiga ledarhinden något misstänksamt – en rörelse eller ett mänskligt ansikte – lägger hon oftast om kursen, vilket får övriga i flocken att följa efter.

Huffande och puffande

Med högre förstoring hoppades Henrik kunna utnyttja situationen innan tillfället gick honom ur händerna.

En solstrimma letade sig ner mellan de grova stammarna i öster och utan att vi hört några hundar riva i kom en galt huffande och puffande med riktning tvärs över ledningsgatan. När han blev varse Henrik ökade han takten och forsade fram med viga, kraftfulla språng.

Jakten hölls i slutet av januari. En period som omfattar både brunst och suggor med tidigt födda kultingar. Endast brungris fick fällas. Foto: Hans Norgren

– Det var ett stort, mörkbrunt vildsvin. Bara att lyfta på hatten. Roligt att de finns! Generellt sett kan man väl säga att det sparas troféer på hjortar, älgar och rådjur, men vildsvinen pratar vi sällan om att vi ska spara på vuxna individer bland handjuren, vilket säkerligen är en viktig del av den förvaltningen, sammanfattade Henrik.

Galten hade knapp försvunnit söderut förrän en mindre brungris kom rusande i samma spår. Och den lille hade tur!

Fotografen, på första parkett under tornet, såg och följde honom med kameran och väntade bara på det förlösande skottet och ett vildsvin som tumlade runt i snön. Men så blev det inte. Henrik stod och tittade på en rad hjortar, som kom längs gärdesgården uppe i nordväst.

Skytte på kortare håll

– Jag såg honom för sent, när han rusade fram över ledningsgatan.

Hjortarna kom aldrig ut. I stället kom fyra jämnstora årsgrisar snett in mot tornet från väster.

Korta håll. Knappt över 30 meter. Henrik sköt fyra skott på tre av årsgrisarna och samtliga låg kvar kring tornet efter skotten.

– Gratulerar. Skarpt skjutet! fick jag ur mig under tornet och fötterna på Henrik. Han förklarade:

– Jag har en gammal Tikka i kaliber .30-06, som jag fick av min far när jag fyllde 15 år. Det är samma klass 1-vapen jag skjuter med fortfarande, och det har blivit många skott genom åren.

När trenden verkar vara att skjuta sitt klövvilt på extrema håll, långt bortom älgbanans måttfulla gräns, drar Henrik gärna en lans för att träna skytte mot stillastående såväl som rörliga mål på ännu kortare håll.

– Det finns ett jättebra test att göra på älgbanan: Det är att gå och ställa sig på 40 meter och skjuta på älgfiguren på löpet och sedan på 60 meter och sedan på 80 meter. Då kan man se själv hur mycket sämre man blir som skytt.

Henrik Svensson håller fast vid .30-06-an han fick som 15-åring av sin far. Foto: Hans Norgren

– Jag har gjort testet ett par gånger i Jägareförbundets regi och då förstår man att efter 60 meter då händer det lite grand med sving och sådant.

Rutinerade blandrashunden Sixten, som kommit rusande i spåren efter galten och brungrisen, växlade över i ledningsgatan och nosade på den fallna trion, en efter en. Sedan rusade han tillbaka till husse Sten Svensson.

Nyckfulla djur

Det var då det kom en skadad hind parallellt med ledningsgatan och i riktning österut. Så fort hon stannade var Henrik beredd och fick stopp på henne.

En flock dovvilt med hindar, kalvar, spets- och stånghjortar samt en halvskovel stannade försiktigt och spanade.

Dovviltet tvekade att rusa ut över den öppna ytan. Foto: Hans Norgren

Henrik smög upp studsaren, skruvade upp förstoringen och stod klar om en kalv skulle ställa sig fri i den täta gruppen. Tillfället kom, men skottet blev inte så lyckat som Henrik räknat med. Efter att jakten blåsts av fick han tilllåtelse av jaktledaren att göra eftersök, som slutade med att kalven kunde avlivas.

I nästa såt fick Bengt Jönsson ett mycket lovande pass, där dovviltet normalt passerar. Förväntningarna var uppskruvade, men de nyckfulla djuren hade andra planer.

Avslutat drev

Så löd till slut signalen för att drevet var över och Bengt tömde studsaren och klättrade ner.

Då kom ledarhinden sakta gående med ett pärlband av spetsar, hindar och kalvar efter sig.

Le åt slumpen

Bengt kunde inte annat än le åt hur det slumpat sig:

– Det fotot vill jag ha på väggen, sa han och räknade med revansch nästa gång.

I sista drevet såg Magnus Olsson, väl kamouflerad, hur klokt dovviltet höll sig kvar i såten genom att gå runt drevkedjan och tillbaka in i tätningarna i stället för att bryta ut över öppen mark som han hoppades på.

Hans Norgren