Den är inte ny, men har aktualiserats bland annat av den så kallade Junselevargen, som många tror är en lajka-korsning på grund av sin röda färg. Att flera svenska vargar verkar vara onaturligt oskygga ses också som ett tecken på hybridisering.
Det pågår dessutom en stor rättegång i Finland om tjuvjakt på varg, där försvaret hävdar att det är varghybrider som skjutits.

I början av det här året besökte finländarna Eirik Granqvist och Kaarlo Nygren en konferens i Orsa arrangerad av Folkaktionen ny rovdjurspolitik. De hävdar att de svenska och finska vargarna till stor del är hybrider.
Om det var deras synpunkter, eller att jag började ringa runt till svenska företrädare för forskaretablissemanget och ställa frågor, som gjorde att SLU gick ut med ett pressmeddelande den 3 april får jag låta vara osagt. Men av någon anledning hävdade forskarna bestämt i en gemensam artikel att rykten om varghybrider är en myt.
– Vi har bättre genetisk information om den skandinaviska vargpopulationen än vad som finns om någon annan vild rovdjurspopulation i världen, skrev Johan Månsson, forskare vid SLU, i pressmeddelandet. 
Samma sak sa Mikael Åkesson, Olof Liberg och flera andra forskare till mig när jag ringde och ställde frågor. Men de ville kanske stämma i bäcken och ta udden av artikeln som kommer i Svensk Jakt.

Vetenskapens företrädare får komma till tals i artikeln. Men vissa forskare har gjort sig oanträffbara och svarar inte vare sig på mail eller telefon. Varför? Och hur kan det komma sig att forskarna cc:ar varandra i sin korrespondens med mig? Är det så viktigt att veta precis vad den ene sagt, och så vidare?
När jag trodde att jag hade skrivit klart min artikel, läste jag en mycket intressant text om hundens ursprung i Svenska Kennelklubbens tidskrift Hundsport nummer 4/2014. Den var skriven av Bengt Silverin, professor emeritus vid zoologiska institutionen, Göteborgs universitet.
Jag höll på att sätta eftermiddagskaffet i vrångstrupen när jag kom till stycket: 
”Vi vet också att åtminstone en av våra vilda svenska vargar är resultatet av korsning mellan en vargtik och en hanhund. Övriga undersökta vargar i Sverige är genetiskt klart skilda från hundar.”
Jag ringde direkt upp professor Silverin, som beklagade att han inte längre mindes var han hittat den uppgiften. Artikeln var skriven för ungefär ett år sedan.
– Eftersom det som är publicerat i Hundsport är en populärvetenskaplig uppsats har jag inte samlat specifika referenser till alla uppgifter. Alla uppgifter är dock hämtade i tillförlitliga skrifter. Jag kan tyvärr inte säga i vilken jag hämtat uppgiften om vargen, sa han.

Han trodde att den kom från forskaren Peter Savolainen vid KTH i Stockholm, men det förnekar denne bestämt. Savolainen hänvisade till genetikern Hans Ellegren, Uppsala universitet. Men han har visat sig omöjlig i alla fall för mig att få tag på.
Där tar det stopp. Forskare jag tidigare pratat med vidhåller sin uppfattning att vi inte har några varghybrider i den svenska naturen.
Och jag sitter med en underlig känsla i magen och får Di Levas låt i huvudet: ”Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är såhär”…
Frågetecknen är tillräckligt många för att man kan undra om här ligger en hund begraven, eller rent av flera.
Läs artikeln Varg, hund eller mittemellan i Svensk Jakt nr 6, som kommer i veckan, och bilda dig en egen uppfattning. Sanningen tror jag aldrig vi får veta.