Fredagens björnpremiär bjöd på ståndskall, spänning – och till sist även en fälld björn. Men det är ändå inte de minnena som biter sig fast, såhär några dagar efter. 
Det var istället modet en jägare visade när han erkände sin begränsning inför sina jaktkamrater. 
Men vi tar det från början.
Klockan 03.45 träffades en handfull jägare för att dra upp passplanerna. Plötsligt ringde telefonen för hundföraren. På andra sidan viltvårdsområdesgräsen skulle ett antal jägare sluta upp. Ett par av dem var smålänningar som färdats 63 mil för att vara med på jakten i Hälsingland. Och det var när de strax var framme vid sina pass som den kom över vägen i strålkastarnas sken, björnen. I lugnt tempo sprang den över skogsbilvägen och fortsatte rakt in i såten där det alltså skulle jagas björn. 
Det låter som en historia hämtad från en annan, mer björnintensiv tidning. Men så var det – och det är dessutom sant.
När det väl ljusnat gick hundföraren in i såten, exakt som de planerat tidigare. Upptaget kom och björnen stod fast. 
Premiärmorgonen var lugn, varm och små, lätta dimslöjor dansade över myrarna. Ståndskallet ekade intensivt över de blånande hälsingebergen.
Hundföraren tog sig allt närmare. Björnen stod fast – som vanligt inne i en tät granplantering. Men när den smygande jägaren kom för nära gick björnen loss. Och i sakta mak gick den med hunden skällande i gångstånd mot några av passkyttarna. 
Spänningen låg tät och pulsen ökade litegrand hos jägarna för varje gång hunden skallade lite närmare.

”Jag kommer till dig nu”
Då knäppte det till på kommunikationsradio: ”Pelle, Pelle. Jag kommer till dig nu. Jag fixar inte det här, det här är för mycket för mig.”
En av passkyttarna insåg där och då sina egna begränsningar. Han ville inte vara med längre och han hade modet att förmedla det via jaktradion.  
Många jägare har i efterhand vittnat om ”frossa” vid bland annat björnjakt. Säkert är det också ibland en förklaring till sämre jaktskott. 
Men istället för att utsätta både björnen och sig själv för en situation han inte riktigt behärskade valde alltså den här jägaren att avstå – och dessutom förklarade han varför. 
Det tycker jag är både modigt och beundransvärt!

Åsså jakten
Hur det gick med jakten? Jodå efter ett strålande hundarbete kom till sist en annan jägare i pass för gångståndet på 130-kilosbjörnen. Och han kan numera titulera sig som björnskytt!
Att prestera på topp under pressade former är också mod. Likväl som att våga säga ifrån när anspänningen blir för stor.