Under senare år har vildsvinsstammarnas snabba tillväxt skapat problem för jordbrukare på ett antal lokala områden i Sydsverige. De hävdar att stammarna bör reduceras för att minska skadeverkningarna i grödorna och anser att jägarkåren inte gör sitt jobb. En intensiv och stundtals infekterad debatt har också rört utfodringen av vilt och speciellt den som riktats mot vildsvin.

Krav på en nationell eller regional reglering av utfodringen har framförts och vissa hävdar till och med att utfodring borde totalförbjudas. Det är en klassisk konflikt mellan olika markanvändningar och den konflikten kommer sannolikt alltid att finnas om vi vill ha en jaktbar vildsvinsstam. 
Hur skall man komma till rätta med detta dilemma?
Jag tror att man ska börja med att enas om hur det egentliga problemet ser ut. Man gör det genom att sätta sig ned tillsammans, respektera varandras argument och anstränga sig för att komma till ett beslut. 
Det är vi som äger frågan som kan göra något åt den.
Några ingångsvärden i problemformuleringen är följande:
• Problemen med vildsvinsskador på ­grödor är mycket lokala, men kan vara ­förödande för de drabbade .
• Djuren rör sig över rågångarna och drabbar därmed också markägare med lägre acceptans än rågrannen.
• Jakten måste ske över fastighetsgränserna för att kunna bedrivas effektivt. 
• All utfodring ska ske med omdöme och respekt för andra brukare.
De områden som är hårdast drabbade visar sig vara mycket lokala. Man kan därför inte säga att hela län eller regioner är utsatta. Varken en nationell eller regional reglering av utfodringen kommer därför att lösa pro­blemen med en bristande viltförvaltning. 

Allt talar för att det effektivaste sättet att finna lösningar är samverkan mellan de berörda markägarna och jägarna. En grundförutsättning för en effektiv och uthållig förvaltning är därför att markägarna är överens med varandra och jägarna om hur detta skall gå till. 
Svenska Jägareförbundet anser inte att vi behöver mer byråkratiska regleringar, utan mer av samtal och praktiskt agerande mellan dem som mest berörs. Förmågan att komma överens och fatta beslut i andra jaktfrågor brukar vi klara av utan inblandning av ­myndigheterna.
Det bör vi göra även i denna fråga.