En bild på en sönderskjuten råbock, en skakig bössfilm där en påskjuten älg springer vidare eller ett citat att ”man ska skjuta alla vargjävlar och bränna upp dem som den ohyra de är”.
Det är tyvärr vardagsmat att se sådant om man har en bunt jägargrupper i sitt Facebookflöde.
I somras besökte jag Ulkeröds gård i norra Bohuslän. Där berättade ägaren Lars Olof Lyrdal om den förfärliga morgon då han hittade 38 av gårdens avelstackor sönderslitna av vargar.
Jag ska erkänna på en gång, att jag tillhör dem som suttit på jaktmöten och gnällt. Säkert har jag också någon gång medverkat till att öka istället för att dämpa en konflikt.
När jag i maj bevakade SM i jakt på Öknaskolan stod det klart för mig att det finns en ”skråmentalitet” inom jakten som inte alltid är till tjejers fördel.
”Jag är inte tillräckligt insatt.”
Jakten har genomgått stora förändringar de senaste åren.
Jägarlobbyn beskrivs ofta som mäktig. Men hur stämmer bilden om vi bara tittar på hur samhället fördelar sina ekonomiska resurser?
På senare år har det legat stort fokus på viltmat, det vill säga tillvaratagandet av köttet från de vilda djur som fälls under jakt. Vi har också varit duktiga på att lära ut hur man jagar och fångar pälsvilt som räv, mink och mård. Så kallade rovdjurskampanjer har genomförts i viltvårdssyfte och för att värna om den biologiska mångfalden.
Sverige, vår plats i världen, är ett ställe där motsättningar tycks bli allt starkare och ta allt större utrymme. Konfliktytorna är många, anledningarna till konflikt ännu fler.
Det blev ramaskri i alla möjliga sociala medier när Melissa Bachman, programledare för en amerikansk tv-serie om jakt – via Twitter la ut ett foto på ett lejon som hon hade fällt.