Trofén, oavsett om det rör sig om horn, betar, kranium, skinn eller fjädrar, är en del av det fällda viltet och som grundregel gäller att allt vilt som fälls under legal jakt är jakträttshavarens egendom. I vissa speciella fall kan det fällda viltet ibland tillfalla staten.

Eftersom jakträttshavaren äger det fällda viltet är det också upp till denne att avgöra vem som ska ha trofén. En jakttrofé har i allmänhet störst värde för den jägare som fällt djuret och det är därför både rimligt och lämpligt att låta den tillfalla skytten. När det inte med säkerhet kan avgöras vem som fällt viltet så bör trofén tillfalla jakträttshavaren.

Jägarmässigt uppträdande

I sammanhanget bör man även väga in den berörda skyttens jägarmässiga uppträdande. Det bör alltid ifrågasättas om en jägare som visat bristande omdöme och avlossat mer eller mindre chansartade skott ska få trofén, även om det inte råder några tvivel om att denne fällt viltet. Även i sådana fall kan det vara motiverat att jakträttshavaren behåller trofén.

Klara regler i förväg

De principer som ska gälla för att avgöra vem som ska anses ha fällt viltet, vad som för respektive art kan anses vara troféer och vem som har rätten till dessa bör bestämmas före jakten. Den enskilde jakträttshavaren avgör detta själv men inom ett jaktlag, jaktklubb eller viltvårdsområde bör, inom ramen för gällande regler och stadgar, detta beslutas i demokratisk anda om vad som ska gälla.

Jakt med kulvapen

I de fall där fler än en jägare avlossat skott mot ett vilt bör, som huvudregel, gälla att den som först träffat det med en kula i hjärta, lungor eller lever, anses ha fällt det. Detta ställer krav på väl placerade och jägarmässiga skott.

Regeln kan tillämpas i de flesta fall då viltet lämnar den första skottplatsen och därefter påskjuts av ytterligare en eller flera jägare. Den är dessutom, till följd av det avgränsade träffområdet, allmängiltig och kan tillämpas vid all jakt med kulvapen efter hårvilt.

Eftersom ett vilt kan fällas utan träff inom det vitala träffområdet samt levern kan självfallet inte huvudregeln alltid tillämpas. I sådana situationer är det upp till jaktledaren, med utgångspunkt utifrån omständigheterna, att avgöra vem som ska anses ha fällt det. Ett exempel på en sådan situation är då en jägare träffat viltet i kotpelaren så att det fallit på skottplatsen eller i nära anslutning till denna, men har avlivats av någon annan eftersom skytten själv av exempelvis säkerhetsskäl inte kunnat göra detta. Jägaren som avlossar skottet som får till följd att djuret faller bör i ett sådant fall anses ha fällt det. Att denne inte själv avlivat det anses därmed sakna betydelse.

En annan situation är om ett vilt påträffas dött eller har avlivats i samband med ett eftersök och det konstateras att någon kula, oavsett om en eller flera jägare som har påskjutit viltet, inte träffat inom det vitala träffområdet inklusive levern. Jaktledaren bör vid en sådan situation grunda sin bedömning på träffarnas placering och jägaren som avlossat det skott som fått till följd att viltet fallit/gått i sårlega bör anses ha fällt det.

Inte heller i sådant fall bör avlivningen inverka på bedömningen.

Jakt med hagelvapen 

Vid jakt med hagelvapen är förhållandet det motsatta. Den som avlossat det sista skottet, det skott som fått viltet att falla och bli kvar på skottplatsen, bör anses ha fällt det.

Principen gäller både hårvilt samt fågel och oavsett hur hårt påskjutet eller skadat viltet är när det sista skottet fäller det.