Enligt Naturvårdsverket hade inte besiktningsmännen undersökt de lodjur som fångades i fälla förra säsongen så ordentligt att det gick att utvärd­era. Och för att besiktningsmännen inte gjort sitt jobb straffar man hela jägar­kåren, säger jaktvårdskonsulent Gunnar Glöersen.

Naturvårdsverket skriver i sitt beslut att man tillsammans med Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, förbereder en test av de fångstredskap som tillåt­its för lodjursjakt. Avsikten var att testa fångstredskapen under årets licensjakt, men förberedelserna var inte klara och därför tillåts inte någon fällfångst på lodjur.

En stor cirkus

Över huvud taget har lodjurs­jakten och i synnerhet fällfångst av lodjur utgjort en enda stor cirkus på Naturvårdsverket de sen­aste åren. Utvecklingen visar även att omfattande värderingsförskjutningar ägt rum.

När lodjursjakten återupptogs 1996 rådde nämligen en dia­metralt motsatt uppfattning på Naturvårdsverket. Då var det jakt med skjutvapen som ansågs olämplig på grund av skadskjutningsrisken. Verket beslöt därför att enbart tillåta fällfångst.

Vid den tiden fanns ännu inte några testade och godkända fällor för fångst av lodjur, varför verket gav dispens för vanliga rävfällor. Många av dessa var byggda av rundvirke med ljus­springor i väggar och fångstluckor, där lodjuren försökte ta sig ut genom att klösa och bita. De skador som fångade och av­livade lodjur uppvisade gick dir­ekt att härleda till fällornas konstruktion och ledde till en lag­ändring. Från 2008 fick endast testade och godkända fällor användas.

Godkände lodjursfällor 2001
Under tiden hade en ny typ av lodjursfällor utvecklats. Dessa var byggda av heltäckande material. Nät och rundvirke fick inte användas. Fångluckorna föll ner mot trekantslister, det blev tätt och mörkt inne i fällan när dessa slagit igen och de nattaktiva lodjuren kände sig trygga.

Redan 2001 godkände Naturvårdsverket de två första lo­djurs­­fällorna. En av dem var lodjursfälla modell Grimsö med typgodkännandenummer L94, som forskarna än i dag använder för fångst, märkning och fri­släppning av lodjur.

Efter modifieringarna blev det en klar förbättring, sade statsveterinär Torsten Mörner, som då arbetade på SVA, i en intervju i Svensk Jakt 2006.
Av hela SVA:s material på 240 lodjur fångade under perioden 19962009 är 222 tagna i fällor som i dag inte är typgodkända eller tillåtna. Materialet saknar därför aktualitet.

Alltför litet material
Säsongerna 2008 och 2009, när enbart godkända fällor fick användas, fångades 18 lodjur. De lodjur som togs i fälla förra säs­ongen har som nämnts inte ut­retts avseende eventuella skador.

Materialet från 18 lodjur är litet. Den skadebild SVA redovisar är en lindrig tandskada och en ospecificerad kloskada. Skadorna går inte att hänföra till fällornas konstruktion, lodjuren kan ha haft dem innan de fångades.

En träbit av en halv tändstickas storlek som hittats i en lo­djurs­mage har annars blivit jakt­motståndarnas huvudargument för att förbjuda fäll­fångsten.

Träbiten redovisas visser­ligen inte som skada av SVA och är inte heller någon skada. Alla rovdjur har en matsmältningskanal som effektivt sorterar bort smältbara saker från osmältbara. De osmältbara passerar bara ut den vanliga vägen. I rovdjurs­spillning finns det därför alltid flisor från ben, brosk, kvistbitar, barr med mera som följer med när djuren tuggar i sig föda.

Skapat ett moment 22
Men istället för att konstatera att 18 fällfångade lodjur är ett allt­för litet material att dra slutsatser av och tillåta fortsatt fällfångst har Naturvårdsverket valt att tills vid­are förbjuda lodjurs­fällfångst. Därmed har ett moment 22 skapats, där jägarna inte kan samla in fler lodjur gen­om fällfångst.

Naturvårdsverket har försatt jägarna i den märkliga situationen att de inte kan använda samma fällor som forskarna sed­an länge använt för fångst, märkning och frisläppning av levande lodjur.

Man har valt att tillgodose den högljudda opinion som inte bara vill stoppa fällfångsten utan all lodjursjakt överhuvudtaget, konstaterar Gunnar Glöersen.

Jägareförbundet har i sitt överklagade av årets lojakts­beslut även hemställt att Naturvårdsverket undanröjer förbud­et mot fällfångst.

Fällfångsten behövs

Det är inte bara i Mellan­sverige jägarna är missnöjda med tilldelningen. Norröver är fram­för allt renskötarna besvikna och ifrågasätter förbudet mot fällfångst.

Med det här beslutet kommer situationen att bli ohållbar för oss, säger Jan Rannerud, Malå sameby. Vi har 24 dokumenterade lodjur bara inom Gargnäs­området och får skjuta två inom hela norra inlandet. Och varför fällfångsten utmönstrats är en gåta, det är ju den säkraste jaktmetoden.

Vi är inte heller nöjda med tilldelningen, säger Mikael Jonsson, Mausjaurs sameby. Det är det väl egentligen ingen som är. I kustlandet, där vi håller till med våra renar, får ett enda lodjur fällas och vi ogillar förstås att fällfångsten stoppas. Den behövs.
Länsstyrelserna i ren­skötsel­­länen ville tillåta fällfångst, men nödgades anpassa sig till Naturvårdsverkets beslut.