Förra året blev min man och jag bjudna till vår norska vän Kåre på bockjaktspremiär. Jag såg resan till norska östlandet mest som en semestertripp, där vi skulle besöka vår vän och uppleva hans Norge när det är som bäst. Efter ett par dagar med utflykter längs kusten och gästvänlighet i Kåres hem var det dags att resa till jakthytten för bockjakt. Det anlände vänner från Norge och Danmark, sammantaget var vi tio förväntansfulla jägare.
Första jaktdagen var vi uppe före tuppen och passades ut på öppna partier i karg skogsmark. Tidigt hörde jag råbockar skälla, de närmade sig Kåres pass (han satt bredvid mitt) och det dröjde inte länge förrän skottet gick. Kåre hade skjutit jaktens första bock, och det var bara början.

Det fälldes ingen mer bock första dagen, så dag två var vi ännu mer förväntansfulla, alla ville ju vara minst lika lyckosamma som Kåre.

Under eftermiddagen åkte vi till frodiga fältmarker omgivna med skyddande blandskog.

Betade tryggt

Efter bara tio minuter på passet smög det stillsamt ut en välvuxen get med sitt kid, de betade tryggt i omgivningen i flera timmar. Under tiden väntade jag spänt på bocken. Solen börjar dala något, hinden och kidet fortsatte beta. Plötsligt hör jag en bock skälla en bit bort hoppet tändes samtidigt som skallen kom allt närmare. Pulsen höjdes en stund, men skallen avtog och jag gav nästan upp.

Men så såg jag att det rörde sig på andra sidan fältet. Först trodde jag det var geten och kidet igen, kollade i kikarsiktet och där såg jag bocken! Han gjorde sig ingen brådska utan betade i lugn och ro cirka 150 meter bort. Han närmade sig i långsam takt.

Perfekt lungskott

Fortare än jag anat så stod han 80 meter ifrån, dock med framsidan mot mig. När han vände han bredsidan till, tog jag stöd och siktade. Det blev ett perfekt lungskott och min första bock var skjuten.
Tagen av stundens allvar och med adrenalin i kroppen meddelade jag på radion att en bock var skjuten. Det började bli mörkt och jakten var slut för dagen, jaktlaget samlas och jag visade stolt upp bocken. Jag hade inte alls förstått hur ståtlig bocken var.
En så fin bock hade man inte skådat i området på 50 år! Hornen lämnade jag i Norge för bedömning, vi trodde på bronsmedalj Hösten innebar en lång väntan och mitt i vintern kom sms från vår vän Kåre guldmedalj!