Det är en ganska vanlig uppfattning att om du har mark bakom viltet har du kulfång. Skjutning av spårljusammunition mot frusen mark i mörker har sedan länge övertygat mig om att det inte ens är en sanning med modifikation, utan önsketänkande. Men hoppet är som bekant det sista som överger människan. Att ha kulfång så fort djuret står under horisonten vore ju fantastiskt praktiskt. Kanske skulle det kunna fungera med expanderande jaktkulor?

Ted Lagrelius är skytteansvarig på Svenska Jägareförbundet och stationerad på Öster Malma. Han har gjort en del försök med skott mot mark för att undersöka rikoschettrisken. I vintras bad jag honom att repetera ett av försöken för att få se resultaten med egna ögon.

Tänkvärda resultat

Ted Lagrelius.

Det som redovisas här är inget storskaligt test. Det handlar om ett dussin kulskott och några skott med slugs. Men resultaten är helt i linje med vad Ted sett under tidigare provskjutningar. Och de är tänkvärda.

Samtliga skott sköts mot ett ganska vanligt underlag i ett klövviltpass, nämligen en enkel skogsbilväg. Några skott sköts i packade hjulspår, några bredvid. Överlag bestod underlaget av småsten blandat med en del sand eller jord, alltså som det brukar se ut på många enkla skogsvägar.

Precis som vid jakt sköts skotten i ganska flack vinkel mot vägbanan. Vägen sluttade dock något uppför, så anslagsvinkeln blev en aning brantare än den skulle ha blivit längs en helt flack väg.

Naturligtvis skulle resultaten ha blivit annorlunda om kulorna först gått genom ett klövvilt, men så länge det händer att skyttar bommar så måste kulfånget klara en bom. Därför använde vi djurmålen mest för att få rätt känsla då vi sköt. Men vi ville också se hur en relativt ostörd kula skulle uppföra sig efter att den träffat vägen.

Först sköt skytten stående på vägen mot pappfigurer av vildsvin och råbock på kring 25 meters håll. Senare sköts några skott med skytten stående en dryg meter högre än vägbanan på ett något kortare skotthåll för att se om det skulle förbättra kulfånget.

Avslöjar rikoschetter

Bortom målen hade Ted satt upp en stor skärm av papper som skulle avslöja eventuella rikoschetter. Kulorna slog i vägen några meter bortom målen och 8-10 meter framför skärmen. Skärmen gav facit.

Av tolv studsarskott satt tio i pappen bakom målen. Ett strök under pappen. Inget tydde på att det sista blev kvar i marken, utan troligen gick det över eller under pappskärmen.

Fem slug sköts mot måltavlorna och träffade marken cirka 20 meter från skytten. Samtliga studsade upp genom pappen. Ytterligare en slug sköts i brantare vinkel ner mot vägen från en lite högre skjutplats. Den träffade inte pappen, men i skottet föll en gren ur toppen av en gran längre bort. Resultatet är tänkvärt. Kulskott i flack vinkel mot marken fortsätter i regel vidare. Mjuk lerjord är ett betydligt bättre kulfång än en grusig vägbana, men frusen jord eller jord som innehåller sten är inte bättre.

Förbjudna skjutriktningar

Ur ett säkerhetsperspektiv är det med andra ord viktigt med förbjudna skjutriktningar så fort två pass ligger i anslutning till varandra. Om man planerar att vilt ska skjutas på en skogsbilväg är det klart riskabelt att placera vägpassen inom synhåll från varandra. Vägen är inte kulfång, utan kulfånget är snarare det som finns bortom och ovanför vägen och ska stoppa rikoschetterna.

Slug verkar inte vara bättre utan sämre än vanliga jaktkulor ur rikoschettsynpunkt. Om det är väntat eller oväntat beror nog bara på vem du frågar.

Kanske ger vi dig fler frågor än svar. Förhoppningsvis kan vi återkomma till en del av de frågorna längre fram.

Tills vidare vet jag i alla fall att jag själv kommer att fundera ännu lite mer på vad som finns bortom kulans nedslagsplats vid skott mot hård och frusen mark. Det verkar nämligen stå klart att det är där någonstans kulan kommer att hamna efter den första studsen.

[cycloneslider id=”daligt-kulfang”]

Skjutningen

Kulskotten sköts med .308 Win. Sex skott sköts med den 10,9 gram tunga blyfria kulan Sako Powerhead II. Sex skott sköts med Sako Hammerhead, en vanlig expanderande jaktkula med blykärna och en kulvikt på 11,7 gram. Avstånd till målet kring 25 meter och till pappen kring 40 meter.

Slugammunitionen var Gyttorp Slug 32. Projektilen väger 32 gram. Avstånd till målet kring 15 meter och till pappen kring 30 meter, utom sista skottet på 25/40 meter.

•  Första skjutningen: Skytt stående i vägbanans höjd. Tre skott Sako Powerhead II sköts riktade mot hjulspår. Två rikoschetter återfanns i pappen. De satt ungefär 1,5 respektive 2,5 meter högre än anslaget i marken, som i sin tur satt ungefär tio meter hitom pappen.

•  Andra skjutningen: Skytt stående i vägbanans höjd. Tre skott Sako Powerhead II sköts riktade i marken bredvid hjulspår. En rikoschett återfanns i pappen, drygt två meter högre än anslaget i marken, som satt ungefär åtta meter hitom pappen. En rikoschett gick under pappen och gav ett nytt nedslag i marken längre bort.

•  Tredje skjutningen: Skytt stående i vägbanans höjd. Tre skott Sako Hammerhead sköts riktade i marken bredvid hjulspår. Tre rikoschetter träffade pappen 1-2 meter högre än anslagen i marken, som satt kring åtta meter hitom pappen.

•  Fjärde skjutningen: Skytt stående ungefär en meter högre än vägbanan. Tre skott Sako Hammerhead sköts riktade i hjulspår. Tre rikoschetter träffade pappen ungefär 1,5 meter över anslagen i marken, som satt kring tio meter hitom pappen.

•  Femte skjutningen: Skytt stående i vägbanans höjd lite närmare målet. Fem slug sköts. De tog i marken cirka 20 meter framför skytten, 7-8 meter hitom pappen. Samtliga rikoschetterade och träffade pappen 1-2 meter upp från anslagen i marken.

• Sjätte skjutningen: Skytt stående en meter över vägbanan på samma skjutplats som fjärde skjutningen. En slug sköts. Den tog i marken 12-13 meter hitom pappen. Rikoschetten bommade pappen, men sköt av en grangren kring 20 meter över och 50 meter bortom anslaget i marken.