Det finns två sätt att lossa ett absolut säkert kulskott. Det ena är att skjuta mot ett säkert kulfång, det andra att skjuta i en säker skjutriktning. I det första fallet kan man till exempel tänka sig en brant sluttande sandig slänt, i det andra fallet ett skott ut över ett öppet hav från en hög utsiktsplats en dag med god sikt.

Båda metoderna kan vara mycket säkra, även i en verklighet där varken kulfång eller skjutriktningar någonsin brukar vara helt perfekta. Men att endast skjuta när det finns bra kulfång är jaktskyttets grundregel. Att den tillämpas är en viktig förklaring till att Sverige har så få jaktolyckor som vi faktiskt har.

Skjuter utan kulfång

När snön kommer drar toppfågeljakten igång. Då brukar också debattglada jägare börja diskutera säkerhet, för toppfågeljägarna kan nämligen inte tillämpa grundregeln. De kan inte välja att skjuta med kulfång. De kan bara välja i vilka marker de ska jaga och i vilka riktningar de ska skjuta.

Därför ska vi gräva ner oss en smula i deras säkerhetsproblematik. Det intressanta är om ett toppjaktskott i en bedömt säker riktning innebär större eller mindre risk än ett annat jaktskott mot ett bedömt säkert kulfång.

Extremt sällsynt

Den första frågan är om toppjägaren kan utgå ifrån att ett område är folktomt och helt säkert bara för att det saknas bebyggelse och plogade vägar inom kilometer eller mil. Svaret på det är naturligtvis nej. Det kan alltid finnas någon i skogen, även i marker som inte brukar korsas av ett färskt skidspår mer än några gånger per vinter. Till råga på allt glömmer antagligen några hetsporrar att tänka på i vilken riktning de skjuter.

Följdfrågan blir då vilka risker detta medför. För att räkna ut det räcker det inte med teori. Då behöver vi bottna i verkligheten.

I dag är dödsskjutningar under jakt extremt sällsynta och inträffar i genomsnitt mindre än en gång per år. Därför är det svårt att göra en riskbedömning av en jaktform utifrån olycksstatistiken. Men om toppfågeljägarna tar en större risk än de jägare som litar till kulfång då de skjuter borde det med tiden märkas.

”Följdfrågan blir då vilka risker detta medför. För att räkna ut det räcker det inte med teori. Då behöver vi bottna i verkligheten.”

Säsongen 2014/2015 sköts bortåt 40.000 orrar och tjädrar i Sverige enligt Jägareförbundets statistik. En betydande del sköts med kula, de allra flesta ur träd. Avskjutningsstatistiken tenderar att ligga i underkant och dessutom skjuts en och annan bom. Vi talar sannolikt om ett femsiffrigt antal jaktskott utan kulfång årligen.

Fler klövviltskott

Toppjakten är ändå inte någon av de allra största jaktformerna. Att döma av avskjutningsstatistik och normal skjutförmåga är det rimligt att tänka sig att det nuförtiden årligen skjuts i runda slängar 20 till 30 gånger fler kulskott mot klövvilt än mot tjäder och orre.

Men om vi antar att ett toppjaktskott är lika farligt som ett skott under klövviltjakt borde det under en period på flera årtionden ändå ha inträffat åtminstone någon dödsolycka till följd av toppjakt. Om ett toppjaktskott är farligare vore det märkligt om det inte hade inträffat flera.

”Men om vi antar att ett toppjaktskott är lika farligt som ett skott under klövviltjakt borde det under en period på flera årtionden ändå ha inträffat åtminstone någon dödsolycka till följd av toppjakt.”

Det verkar inte ha skett någon. Den enda kända dödsolyckan till följd av toppjakt i Norden under det senaste halvseklet skedde i Finland på 1980-talet. Det räcker inte till någon statistisk riskbedömning, men det pekar inte heller mot att toppjaktskottet skulle vara farligare än skottet under klövviltjakt. Tvärtom.

Det är i så fall intressant, men inte överraskande. Toppjakten bedrivs i relativt öde skogsmarker. Det är där den hör hemma och det är där en ansvarsfull jägare kan bedöma skjutriktningar som säkra. Men det finns en annan viktig faktor som betyder mycket för de uteblivna olyckorna. Det är kulornas banor.

När fågeln skjuts sker det ofta flera kilometer från närmsta plogade väg. Under sådana ­för­hållanden kan jägaren lossa jaktskott med lägre risk än de flesta skott mot kulfång. Foto: Lars-Henrik Andersson

Skott mot klövvilt skjuts lågt över marken. Om kulan går igenom viltet eller bommar och ger en flack rikoschett kan den flyga ytterligare tiotals eller i värsta fall hundratals meter i människohöjd. Lossas skottet mot ett dåligt kulfång är risken påtaglig. Många kulfång är sämre än skytten tror och vid klövviltjakt kan det finnas både jaktkamrater och friluftsmänniskor bortom närmsta skogsridå.

Toppfågeljägaren skjuter sina skott mot fågel i träd. Risken att träffa en människa hitom målet är i praktiken obefintlig. Risken att träffa en människa inom några hundra meter efter målet är också mycket liten. Tids nog tappar kulan fart, kulbanan kröks och nedslaget är ett faktum. Men då faller kulan relativt brant. Sträckan den nedfallande kulan flyger i en människas höjd är jämförelsevis kort.

”Sträckan den nedfallande kulan flyger i en människas höjd är jämförelsevis kort.”

Instabila kulor, dit man kan räkna åtskilliga långsträckta kulor i 6,5 och 6 millimeters kalibrar, kan tumla då de tappat tillräckligt mycket fart. Effekten blir en mycket snabb minskning av hastighet och anslagsenergi och risken för skada vid nedslaget är liten. Det är rimligt att anta att en hel del av toppjaktens kulor oskadliggör sig själva på detta sätt.

Med andra ord, skottet som lossas mot ett förmodat kulfång under klövviltjakt blir vid en felbedömning en rikoschett som kan flyga långt i människohöjd. Det i marker som sällan är folktomma.

Låg energi

Skottet som lossas i en förmodat säker skjutriktning under toppjakt faller genom ”människohöjd” i en sträcka på några meter ute i vidsträckta skogsmarker, i många fall i låg hastighet med låg energi och ibland tumlande. Även om jägaren felbedömt situationen och det finns någon eller några människor inom riskområdets kvadratkilometer är risken för en olycka avsevärt mindre än när en rikoschett flyger lågt över marken in i en såt.

Svenska jägare gör ett mycket bra jobb med säkerheten. Jaktolyckorna är sällsynta. Men när det sker olyckor till följd av förlupna kulor sker de i praktiken på grund av otillräckliga kulfång och inte till följd av osäkra skjutriktningar vid toppjakt.

”Svenska jägare gör ett mycket bra jobb med säkerheten.”

Alltså. Toppfågeljägare – fortsätt att tänka på skjutriktningarna och se till att inte just du skapar den första allvarliga olyckan i landet i modern tid. Din jaktform hör hemma långt ute i skogen.

Och övriga jägare – debattera gärna säkerhet. Men ta problemen i prioritetsordning och kom ihåg att den dag toppjakten är vårt största säkerhetsproblem är nollvisionen nära.