Intill några stora granar står hunden i ett stramt stånd. Det syns på dess hållning att fågeln är nära. Du smyger upp snabbt men tyst och är beredd då orrtuppen lättar. Ögonen fångar fågeln och i nästa ögonblick är anläggningen igång samtidigt som svingen påbörjas.

Just när kolven kommer till kinden försvinner tuppen bakom en skärm av granris, men skottet går av bara farten. Du ser inte vad som händer och det hela känns lite snopet. Fågeln skulle ju skjutas i en av gluggarna mellan granarna.

”Tunt ris och fina kvistar är inget hinder för en hagelsvärm på kort håll.”

Men så hör du ljudet av vingar i riset bakom granen. Nu först förstår du vad din fyrbente kamrat redan noterat och kvitterar den frågande hundblicken med ett apportkommando.

Med den varma fågeln i handen kan du bara konstatera vad många skogsfågeljägare redan upplevt, tunt ris och fina kvistar är inget hinder för en hagelsvärm på kort håll.

En annan dag, en annan hund. Ståndskallet ekar under en stor gran i kanten av ett myrdrog. Du kryper in och ser spetsens markering. Efter en lång stunds kikarspaning upptäcker du till sist en tjäderfot på en gren. Resten av fågeln är skymd bakom ett par frodiga grangrenar.

Ryker till i granriset

Så lyckas du få syn på en ljus och lite klen näbb snett upp till vänster. Hunden skäller alltså en ung tjädertupp. Precis vad du hoppats på.

Hållet är inte mycket mer än 20 meter, men fågeln är helt skymd.

Du tittar på grangrenarna en gång till och konstaterar att det bara är en tät vägg av finkvistar som skymmer fågeln, inga grova grenar. Kombibocken på ryggsäcken, pekfingret på avtryckaren för hagelpipan. Kikarsiktets hårkors stadigt mellan näbben och foten, där fågelns främre halva måste vara dold.

I skottet ryker det till i granriset, sedan går ett par tiondelar av en sekund, som känns som en minut. Därefter tippar en tung fågel och faller med slappa vingar till marken.

När du stoppar tuppen i säcken tänker du att du nog behåller kombin ett tag till, även om kamraterna jagar med lätta kulgevär. Hagelpipan fyller en funktion i risiga lägen där hållet är kort men där det kan vara svårt att hitta en glugg för ett kulskott.

Andra minnesbilder?

Jagar du skogsfågel känner du nog igen dig. Men kanske har du andra minnesbilder också.

Kanske minns du tydligare fågeln som satt bakom några kvistar på drygt men fullt rimligt håll och ändå flög i skottet. Kanske smyger du just därför med studsare på spetsens ståndskall i fortsättningen.

Min personliga uppfattning är att ett hagelskott mot fågel inte påverkas nämnvärt av ris så länge hållet är kort. På lite drygare skotthåll, eller då riset består av grövre kvistar, är det inte lika säkert att man får den effekt man hoppas på.

”Jag ville se hur antalet hagel som träffade målet förändrades av en risskärm”

Försöksupplägget. Högar med ganska mycket men ganska tunt granris strax framför målen.

Jag har aldrig sett några resultat från provskjutningar med hagel genom ris. Därav månadens lilla experiment. Det är inte statistiskt hållbart på något sätt, men det är ändå intressant.

”Valet föll på en bok som jag händelsevis råkar ha tillgång till i stort antal.”

Jag ville se hur antalet hagel som träffade målet förändrades av en risskärm, men även se om genomträngningen förändrades.

För att få ett jämförbart resultat behövde jag skjuta mot något som lät mig mäta båda dessa parametrar. Valet föll på en bok som jag händelsevis råkar ha tillgång till i stort antal. Visserligen innebar det ett helgerån, men dels var böckerna lagom stora och skulle samla ett rimligt antal träffar. Dels hade de en sidnumrering som gjorde det lätt att räkna hur många blad varje hagel penetrerat.

Med och utan granris

Skotthållet blev 30 meter. Nio böcker besköts då de stod helt öppet, nio då de skymdes av granris. Skotten sköts med stöd för att de skulle riktas lika varje gång.

Tre böcker besköts i varje omgång och därför byggde jag tre högar av fint granris. Högarna var med råge så breda att boken inte kunde ses igenom dem och de stod en knapp meter framför respektive bok. Tunna käppar markerade var böckerna stod så att jag kunde sätta skotten på dolda böcker med lika stor precision som på synliga böcker.

Ammunitionen var NSI Speed Nickel 36 gram US5, en patron jag gärna använder på tjäder. Vapnet en Benelli M2 med 1/4 choke.

Resultat av provskjutningen

De böcker som besköts utan ris framför fick i genomsnitt elva -hagelträffar. Genomsnittlig genomträngning var pärmsidan samt ytterligare sju blad.

De böcker som besköts med ris framför fick i genomsnitt åtta hagelträffar. Genomsnittlig genomträngning var pärmsidan samt ytterligare 4,5 blad.

Vad innebär detta? Jo, att en skärm av fina kvistar och granris som var tät nog för att helt dölja boken tog i runda slängar en fjärdedel av antalet hagel och kanske en motsvarande del av genomträngningsförmågan (pärmsidan motsvarar några blad).

”Resultatet antyder att skotten genom ris förlorade effekt motsvarande minst fem meter i skotthåll. Det är värt att lägga på minnet.”

Försöket är för litet för att säga något med säkerhet, men resultaten är rimliga och svarar väl mot erfarenheter från praktisk jakt. Du kan svinga med en skogsfågel och skjuta den effektivt även om den försvinner bakom en skärm av grangrenar – men bara på korta och medellånga skotthåll!

Resultatet antyder att skotten genom ris förlorade effekt motsvarande minst fem meter i skotthåll. Det är värt att lägga på minnet.