Tjuren spårades i omgångar ända tills det blev mörkt, men kunde inte återfinnas. Den ansågs ha klarat sig. För säkerhets skull gjordes ett nytt försök följande dag. Älgen hittades då död. Den hade vänt och låg bara ett hundratal meter bakom skyttens position. Skottet satt i bogen.

Älgen togs ur och fraktades på aftonen till Dahls slakteri i Uppsala för försäljning. Den besiktigades av en regementsveterinär J. Johnsson, föreståndare för Uppsala köttbesiktningsbyrå. Denne fann köttet otjänligt som människoföda, men älgen vägdes likväl eftersom den var så exceptionellt stor. Urtagen, flådd och utan huvud och underben vägde den 457 kilo!

Viktuppgiften bestyrktes av besiktningsveterinär Johnsson samt Christer Bolmgren, verkmästare i Upplands kooperativa charkuteriförening. Ett intyg jämte älgens underkäke insändes till Jägareförbundet för åldersbestämning.
Det befanns att älgtjuren, en elvataggare, var sex–sju år.

I förhållande till kroppsvikten var trofén medelmåttig. Utlägget var 103 centimeter och stängernas omkrets 17 centimeter. Skovelbredden var 20 respektive 21 centimeter och hornlängden 73 centimeter på båda skovlarna.

Ytterst få över 400 kilo

Älgar med högre slaktvikter än 300 kilo var då som nu mycket sällsynta i södra och mellersta Sverige. I norra Sverige är det däremot inte så ovanligt att fullvuxna älgtjurar skjutna före brunsten uppvisar slaktvikter på mer än 300 och ibland också över 400 kilo. Ingen har dock överträffat stortjuren från Tierp.

Hösten 1975 fälldes en stortjur nära Vittangi i Norrbotten som vägde 412 kilo slaktad. En älgtjur från Ammarnäs i Västerbotten blev riks­bekant för sin slaktvikt på 428 kilo. Dessa stortjurar var 11 respektive 13 år gamla. Den äldre av dem bar returhorn.

Älgtjurar bär sina ståtligaste hornkronor i åldersintervallet sex–nio år. Även sedan de passerat sitt zenit kan de uppenbarligen öka på sin muskelmassa och lägga på hullet. Kroppsvikten går inte i retur.