I regel räcker det inte med att granska spåren på själva fyndplatsen, särskilt inte om spåret är gammalt. Även i snö kan det dessutom vara svårt att skilja på spårstämplar mellan varg, hund, räv och lo. Svårast är att skilja mellan varg och stor hund men även mellan liten hund och räv.

Kall, lös snö gör också spårningen vansklig eftersom tassavtrycken bara blir gropar i snön. Bäst är att bakspåra ett gott stycke. Förr eller senare kommer man till en plats där spårstämplarna syns tillräckligt tydligt.

Rävens spårstämpel är mer oval och samlad än hundens. I ett rävspår kan man dra en linje bakom de främre trampdynorna utan att nämnvärt vidröra de yttre tårnas tramp­dynor. Hos hunden skär samma linje genom dessa.

Genom bakspårning kan man också se hur rovdjuret jagat sitt byte och uppträtt i terrängen, men både lodjur och varg kan utan vidare ta fem till sex meter långa språng när de förföljer ett byte.

Längden på ett tassavtryck mäts från stora trampdynans bakkant till spetsen på de främre trampdynorna. Klorna ska inte medräknas.

I vargens tassavtryck kan man rita ett kryss utan att trampdynorna vidrörs. Det går inte att göra tass­avtrycket från en hund. Tänk på att tassavtryck från olika hundraser ser olika ut.

De flesta vargars tassavtryck ligger inom nio till tolv centimeter. Tassavtryck som inte överstiger åtta–nio centimeter och en steglängd som understiger en meter pekar mot en hund. Men tänk på att spår av stora hundar även kan till och med vara större än vargspår.

Spretar mer

En varg spretar mer med tårna än en hund. Det är så att säga mer luft eller utrymme mellan vargens trampdynor än en hunds.

Vargens ”luftiga” spårstämpel och trampdynornas anatomi gör att man kan rita ett kryss mellan trampdynorna utan att dessa berörs av strecken. Hos de flesta hundar är det inte möjligt.

Lodjuret har kattdjurets karaktäristiska spårstämplar som är rundare än hunddjurens spår. Vid förflyttning har lodjuret normalt klorna indragna men i jaktsituationer kan de vara utfällda och synliga.

En varg som travar i normal takt har en steglängd mellan 110 och 140 centimeter. Steglängden mäts mellan två på varandra följande avtryck av samma tass.

Det kan dock även finnas hundar som kan åstadkomma samma steglängd som vargen, det vill säga en bra bit över en meter. Då kan själva rörelsemönstret vara till vägledning. En varg travar ofta länge och målmedvetet i en bestämd riktning. En hund byter ofta riktning och växlar också gångart oftare än en varg, men det finns alltid undantag.

På steglängden kan räv inte förväxlas med varg. En travande räv har vanligen en steglängd på 60 till 75 centimeter.

Lodjuret kan däremot ta rejäla kliv, upp till samma nivå som vargen. Uppträdandet i terrängen får avgöra när steglängden överstiger en meter. Vargar och hundar undviker besvärlig terräng, lon dras till den. Den klättrar gärna i branta stup, balanserar på liggande trädstammar och sitter gärna uppe på klippblock. I lössnö ser lodjursspår stora ut på grund av att den rikliga hårväxten runt tassarna också bildar avtryck.

Iakttagelser av spår, steglängd och rovdjurets uppträdande i markerna (bakspårning) ingår i den kedja av indicier som ska fogas till andra uppgifter, exempelvis om hur bytesdjuret dödats och hur rovdjuret ätit av det.

Det är de många spårtecknen och iakttagelserna som i slutändan gör det möjligt att med stor säkerhet fastställa vilket rovdjur som dödat exempelvis ett rådjur.

Fotnot. Artikeln har tidigare publicerats i Svensk Jakts novembernummer 2013.