Moripan hör hemma på de brittiska öarna. Den påträffas på ljunghedar och torvmossar i främst Skottland, men också i norra England, Wales och på Irland. Tidigare betraktades den som en egen art men kategoriseras i dag som en underart till dalripa, med det latinska namnet Lagopus lagopus scoticus.
En viktig skillnad mellan våra inhemska ripor och moripan är vinterdräktens färg. Medan fjäll­ripan och dalripan blir helvita behåller moripan sin rödbruna färg året runt.

Strängare klimat

Moripan infördes första gång­en till Sverige 1861, då tolv par frisläpptes på Jonsered i Västergötland, genom friherre Oscar Dicksons försorg. Dickson gjorde sedan förnyade utsättningar på andra håll i Västsverige och 1868 försökte även Karl XV att införa moripor på Böda kronopark på norra Öland.
Under perioden 1899–1912 ut­ sattes vid upprepade tillfällen moripor även vid Lindome i norra Halland av styrelseledamoten för Göteborgs jaktsällskap, direktör Gustaf Werner.
Trots alla dessa ansträngningar misslyckades emellertid försöken att införliva moripan i den svenska faunan, trots att fåglarna ändå höll sig kvar ganska länge. De sista moriporna på Öland sågs 1879 och vid Jonsered 1885. Från de sista utsättningarna i norra Halland iakttogs en moripa 1916.
Anledningen till att moripan aldrig förmådde etablera sig i fast, reproducerande stam ansågs bero på att den inte tålde vårt – i förhållande till Brittiska öarnas – strängare klimat.