måndag 8 augusti

Jakt & prylar

Publicerad 19 december 2021 - 18:20

I vinden hörs det typiska knarrande lätet från fjällripan. Kikaren åker upp och ner. Foto: Hans Berggren

Vinterjakt på ripa: ”Jaktens själ handlar om detaljer och att lyssna till sina sinnen”

Premium

Vinterjakten på ripa är för många jaktårets stora höjdpunkt. Men i våras försvann jaktformen när regeringen kortade jakttiderna. Efter kraftiga protester gjorde dock regeringen en kovändning – och jakttraditionen tillåts fortleva. Följ med entusiasten Filip Örnerkrans och fotografen Hans Berggren på ripjakt i Jämtlandsfjällen.

Fjällkammen sträcker sig fram flera hundra meter innan den viker svagt vänster och sluter an en sluttning upp mot ett fjäll i fjärran. Några hundra meter nedanför breder dalbottnen ut sig som ett långt flygfält täckt av bomull innan nästa fjällsida tar vid. Dalen mynnar ut i ett djupt pass med sidor så branta att snön knappt får fäste. Fjällripterräng så långt ögat når.

Till vänster tornar Santa upp sig mot himlen. Fjällen skänker vördnad och nyfikenhet. Vem var först stå precis här på denna plats? Vem var den första att nå toppen på fjället där? Tänk att det finns så mycket liv i denna karga miljö. Ripor, harar, rävar och rovfågel. En och annan järv, lodjur och ibland en varg eller björn, sökandes efter någon dräktig vaja eller senare på våren, en nyfödd kalv att slå.

 

 

I vinden hörs det typiska knarrande lätet från fjällripan. Kikaren åker upp och ner. Skidorna mot den bitvis hårda och isiga ytan ger inte mycket gratis. Tio meter, stanna, spana, lyssna. Tio meter, stanna, spana, lyssna. Så går dagarna under en fjälljägares vardag. Vardagen bryts vid några enstaka tillfällen under ett jägarliv av med den där perfekta dagen med stilla, klart väder då den tidiga vårsolen värmer sinnet. Spelande ripor i stora flockar på soliga fjällsluttningar. Trygga fåglar som inget hellre vill än att få krypa ner i viltsäcken där bak på ryggsäcken.

Sån lyx har vi definitivt inte under denna tur. Vinden har slitit i tältet hela natten. Temperaturen växlar mellan åtta – tio minus och fem plusgrader under denna fjälltur. Vinden når en bra bit över 20 sekundmeter när det fläktar som bäst. Bitvis täta snöfall med kraftiga snödrev förstör många av dagens få timmar.­

 

 

Färden till denna magiska plats i södra Jämtlandsfjällen är inte speciellt lång. Några timmar på skidorna släpandes en pulka fylld till brädden av det nödvändigaste för att kunna njuta av några dagar här uppe i kanten av fjällbjörken. Vi är ute på en tur tillsammans, jag och min vän och likaledes fotograf Hans Berggren. Jämtlands södra fjällområde är vårt hem de kommande fem dagarna.

Tältplatsen har setts ut vid tidigare tillfälle och den ligger fint vid stranden på en istäckt fjälltjärn, lite lägre än den omgivande terrängen. Känslan av att röra sig i vildmarken för egen maskin ger tillfredställelse. Det tillsammans med tystnaden gör upplevelsen av vildmarken större. Känslan av att vara ensam med riporna och fjällen. Känslan av att vara en traditionsbärare.

Efter att ha trasslat sig ur sovsäcken och fått på kängorna öppnar Hans tältets dragkedja. Där, kanske bara fem meter från tältet, sitter en grupp om åtta dalripor och de tittar lika förvånat på varandra. Ett ögonblick senare tar de till vingarna och försvinner ur synfältet. Gruppen landar inte särskilt långt bort. Tuppen kacklar i takt med Hans förvånade skratt medan lugnet åter lägger sig.

– Där skulle jag haft kameran redo säger han. Mötet skänker energi och förhoppning inför den stundande jakten.

 

 

Bland fjällbjörkarna är snön djup och fluffig. Skidorna försvinner ljudlöst under snön. Förutom vindens rasslande i grenverket och skidornas frasande ljud är ripkackel det enda som hörs. Bland de knotiga fjällbörksstammarna ser jag några ripor ivrigt springandes. De har koll på att vi kommer men lyckligtvis inte på räckvidden i den finkalibriga studsaren i ryggsäckshölstret. Andfådd efter en rush kommer insikten att det inte går att ligga ner och skjuta då riporna befinner sig bakom en förhöjning i terrängen.

– Ta stöd på stavarna, väser Hans. Stående med stavarna som stöd glider siktet in på den närmsta fågeln.

Det är en ”Kalle” alltså en tupp. Den vackra röda linjen över ögat syns väl samtidigt som korset placeras över den tänkta träffpunkten.

 

”Det är förmodligen en av de många saker en jägare tvingas acceptera. Ibland går det bara inte. Kanske var det vinden, kanske var stödet inte nog stadigt efter rushen och med en illa genomtänkt skjutposition.”

 

Tre skott senare finner den sällskapet under all kritik och tar till vingarna än en gång. Att söka en förklaring till det inträffade är lönlöst.

Det är förmodligen en av de många saker en jägare tvingas acceptera. Ibland går det bara inte. Kanske var det vinden, kanske var stödet inte nog stadigt efter rushen och med en illa genomtänkt skjutposition.

Hans skakar på huvudet och utan att säga ett ord låter han mig förstå vad han tycker om det inträffade. Dags att skärpa sig helt enkelt. 20 års erfarenhet borde väl trumfa ivern. Men icke! Det är fortfarande lika spännande.

 

 

Högre och högre skidar vi. Det går i sakta mak. Vinden tilltar samtidigt som solen bryter igenom de snabbt flyende molnen. Nedanför en renblåst brant syns mörka fläckar i snön. Lämningar efter ripor som njutit solvärmen en vackrare dag än denna. Riporna kacklar både framför, bakom och på sidorna om oss. Fjällripans knorrande blandas med dalripans kacklande. Men de är lätta på vingarna.

Vi letar oss än högre. Något hundratal höjdmeter upp trycker en grupp ripor i lä vid en smal bergsrygg. Som jästa bollar sitter de lugnt och begrundar det som rör sig framför dem. Efter en del besvär har vi ömsom ålat, hasat och krupit i läge. Vinden ligger på från höger så korset placeras just utanför fågelns högra sida. Vid jakt med småviltskalibrar som 22.lr är det viktigt att vara medveten om vinden. Ett vingslag och några meter i sluttningens riktning senare slår den i backen.

 

 

Värmen från denna arktiska fågel i händerna är skön och vi förundras över hur mycket vi jägare är beredda att utsätta oss för under jakten på denna varelse. I jämförelse med de flesta andra jaktformer står sig just denna mycket högt. Kanske är det tack vare känslan av att befinna sig i vår vidsträckta fjällvärld. Vår litenhet i både tid och rum är alltid närvarande här uppe. Främst kanske det beror på upplevelsen av att detta är en jaktform där erfarenhet, kunskap och envetenhet verkligen har betydelse.

Den starka känslan av att vara en aktiv deltagare i jakten där list ställs mot viltets nedärvda beteende. Där framgången helt är beroende av hur väl fjällets utmaningar hanteras samtidigt som erfarenheten ger allt bättre förståelse för vad som krävs för att lyckas.

Nästan genast får syns nästa fågel och jakten fortsätter. Minuter och timmar förflyter närmast omärkt och viljan att lyckas leder oss allt längre bort från lägret.

 

”Den starka känslan av att vara en aktiv deltagare i jakten där list ställs mot viltets nedärvda beteende. Där framgången helt är beroende av hur väl fjällets utmaningar hanteras samtidigt som erfarenheten ger allt bättre förståelse för vad som krävs för att lyckas.”

 

En flock renar rör sig uppför fjället och en nu mera bortgången jaktkamrats ord dyker upp i huvudet:

”Riporna finner du enklast om du rör dig i renarnas spår.”

Han sköt som regel flera hundra ripor varje år. Dessa små bevingade ord baserade på erfarenhet hos garvade jägare vårdas ömt och är en skatt att gräva ur.

 

 

En välbehövlig lunchpaus senare har renarna försvunnit utom synhåll och vi tar fasta på visdomsorden. Ett svagt knorrande hörs samtidigt som fjällripan siktas uppe på en sten där renarna befunnit sig en kort stund tidigare. Snällt sitter han där som en snöboll och håller utkik.

Snökamouflage ingår inte längre i utrustningen vid ripjakt. Ripornas vita kamouflage gör att de kan sitta oupptäckta och hålla koll på sin omgivning. Vissa dagar verka de sitta bättre om de ser jägaren klart och tydligt. Då kan de själva bestämma när komfortzonens gräns överskridits. Ser de någonting de varken kan bedöma avstånd till eller se klart kan de vara svårare att ha att göra med. Om det ligger någon sanning i det eller inte får vara osagt men oavsett går det inte att påstå att jakten gått bättre de gånger snödräkt suttit på.

 

 

Med långsamma rörelser går färden i riktning mot ripan med målet att komma in i rak motvind. På 70 meters avstånd läggs korset på fågeln. Några djupa andetag senare går skottet. Ripan tumlar av stenen och ligger död just där nedanför. I skottet lyfter ytterligare några fåglar och flyger i riktning mot tältet.

Kanske är det dags att avrunda dagen. Vädret och då kanske framförallt vinden har gjort det svårt men några ripor har det blivit.

 

”Jaktens själ handlar mycket om detaljer och att lyssna till sina sinnen. Att vara järv och våga testa sina teorier ger utveckling.”

 

I lä bakom stenen med en kopp kaffe och begrundandes den verklighet som fyller livet. Närheten till de stora statliga jaktområdena, flugfisket under sommaren och allt annat som finns att utforska här skänker en djup förnöjsamhet.

Jaktens själ handlar mycket om detaljer och att lyssna till sina sinnen. Att vara järv och våga testa sina teorier ger utveckling. Glädjen av att överkomma det mentala motståndet i tanken på att skida eller vandra långa sträckor för att nå ett sedan länge utsett område, släcker törsten i både kropp och själ. Vikten av fågeln i händerna och av dess smak i munnen får hälarnas blåsor och axlarnas smärta efter en lång, tung anmarsch att blekna. I alla fall tills dess suget efter nya äventyr blir för stort.

 

 

Mörkret kommer snabbt krypande och just som tältet skymtas i fjärran slår vi på pannlamporna. Väl där gäller det att snabbt byta till torra underställ och varma förstärkningsplagg. Snö ska smältas till matlagning och dryck. Köket får jobba hårt under vinterturerna men lyckligtvis är det effektivt och en kort stund senare sitter vi mätta i tältet. Tältlampan som går på gasol ger värme och ljus. Sittandes i sovsäcken är värmen från varmvattenflaskorna skön mot fötterna.

Med en god whiskey och en chokladbit avrundas dagen samtidigt som de nya minnena spelas upp. Klockan har just passerat åtta. Det är elva timmar tills en ny dag gryr. En dag då ännu ett tomt blad ska fyllas.

 

Filip Örnerkrans

Skribent

Svensk Jakt

webbredaktionen@svenskjakt.se

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer
Läs också Striden om reviret

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar

Vapen till salu på Annonstorget

Svensk Jakt på Instagram

Jaktmarker på Annonstorget

Jägartips
Tipsen du inte kan vara utan
Lindroth testar vapen
Ulf Lindroth testar och tipsar
Tolv myter
Om vildsvin och vildsvinsjakt
Läsarnas jakter
Läs om läsarnas jaktlycka

Samtidigt på JaktPlay