Förr var jag topptaggad dagen innan premiären för ejderjakten. Allt var packat och klart förutom kaffet som kokades redan vid fyratiden på morgonen.

”Sportsman” som jag var så rodde och seglade jag på rastande ejder utanför Karlshamn. Vissa dagar var det bra jakt, andra dagar gav inget. Men att komma ut där inga stängsel och rågångar fanns var en härlig känsla.

Effektiv metod

Att segla med jaktkanoten på fågel var en ganska effektiv jaktmetod. Några sköts precis när de lättade, andra på vattnet.

Jag kommer särskilt ihåg den 1 september 1984 då en kusin ville följa med. Vi tog min eka och körde till Eriksbergs södra del där vi lade i land utombordaren och satte segel och gav oss ut på en fin jakttur i underbar skärgårdsnatur.

Varför jag minns detta år är för att jag samtidigt hämtade dopvatten till vår yngsta dotter. Dopet skedde hemma och tösen växte upp och gav oss tre goa barnbarn.

Riktiga linjejakter

Vi har i den västra delen av Blekinge aldrig haft något sträckskytte på samma sätt som österut i länet, där sträckjakten på hösten var beroende av vindarna. Normalt släppte ejdern land ungefär vid Utlängan med rak kurs mot Hanö.

På den tiden var man inte ensam på sjön. Även i min del av länet var skyttarna flera, men det var inte så många som på östra kusten där de riktiga linjejakterna ägde rum.

Onödigt förbud

Jag var också med på några linjejakter tillsammans med min gode vän Thage Jönsson, nu 98 år gammal men som ännu när han fyllt 90 var ute på linjan för att jaga.  

När vi jagade delade han upp skyttet och vi sköt varannan gång på sträckande ejder. Detta eftersom han var mycket noga med säkerheten, och platsen i en jaktkanot är ytterst begränsad.

Att ejderjakten förbjöds var helt onödigt, för innan dess hade de flesta ejderjägarna redan lagt av. Inte på grund av minskad mängd fågel, utan mera för att åldern satte stopp. Dessutom var tillväxten av nya sjöfågeljägare urusel.

Mats Nying