Jag var ute och vakade räv på den skånska slätten den 7 september i höstas. Jag hade innan sett några kapitala bockar, men inget som jag lagt nån vikt på. Mycket eftersom jag har som regel att inte skjuta rådjur på grund av relativt låg stam. För trots att vi inte skjutit rådjur på minst 15 år på marken så är stammen oroväckande låg.

Vi har bara 10–15 djur i vinterstam. När jag var i 15-årsåldern och mitt jaktintresse tog fart var det inte ovanligt att man kunde räkna in 30 rådjur på samma plats under vintern. Stammen har alltså halverats de senaste 10–12 åren, varför den gjort det är svårt att svara på.

Tuggade på grässtrå

Jag satt där och som vanligt och väntade in skymningen innan jag skulle börja mitt lockande med harskrikspipan. Så stod han där, rakt framför ögonen på 100 meters avstånd. Lugnt och stilla tuggandes på nått grässtrå.

Jag satt där med kikaren och funderade på hur jag skulle göra? Skulle jag skjuta? Skulle jag inte skjuta? Jag har ju som regel att inte skjuta rådjur, oavsett hur lockande det kan vara med rådjursadel till middag.

”Jag satt där med kikaren och funderade på hur jag skulle göra? Skulle jag skjuta? Skulle jag inte skjuta?”

Karl-Johan Wilhelmsson

Rätt eller fel i förvaltningssynpunkt? Men jag tänker att de djuren som får gå kvar är i regel kvar till nästa jakt.

Efter lite funderande fram och tillbaka beslutade jag mig till sist för att fälla honom. Framför allt för sin ålder då jag bedömde honom som en garanterad returbock som förmodligen gjort sitt.

Det blev knall och fall. Väl framme på skottplatsen insåg jag att jag precis hade skjutit min första guldbock! Det är inte jättelånga horn, men det är de grövsta jag någonsin har sett.

Foto: Privat

Senare mättes hornen till 170.1 poäng. Tyvärr såg tänderna väldigt friska ut och jag tror att han hade kunnat gå några år till. Rätt eller fel, men så blir det ibland.

Foto: Privat

Jag har i alla fall skjutit min första guldbock och jag har fått äta en fantastisk middag med rött vin och goda vänner!

Karl-Johan Wilhelmsson