Från vänster: Rebecka Roos med treåriga Lovisa Roos, Anders Cornvik, Johanna Bohman, Mikael Roos, Jonas Svensson, Christer Wallin med Peter Hernolf ovanför sig, Olivia Kiluk och Daniel Schytte. Foto: Cornelia Fagerström

Skogens pangbrudar – att vara kvinna i ett jaktlag

Andelen kvinnor i jaktsammanhang ökar, men de allra flesta jägare i Sverige är fortfarande män. Två kvinnor berättar om lika villkor och moderna värderingar, men vittnar också om att machokultur och traditionstyngda könsroller lever kvar. Journaliststudenten Cornelia Fagerström följde med på jakt – vilket resulterade i det här reportaget.

Jägaren – en råbarkad man i rutig skjorta med en hund som enda sällskap. Som mår bäst under jaktsäsongen och med spänning följer Den stora älgvandringen på tv. Bland allmänheten är detta för många bilden av en jägare.

Men den stereotypen är inte längre ensam i skogen. Svenska Jägareförbundets kvinnliga nätverk, JAQT, redovisar att kvinnor utgör 10,2 procent av medlemmarna i Svenska Jägareförbundet, en siffra som har ökat stadigt sedan 1990-talet då den låg på 3 procent. Av hela den svenska jägarkåren är idag 8,2 procent kvinnor.

Nio jägare, sex män och tre kvinnor, anländer tidigt på morgonen till mötesplatsen i Haninge, alla redo för dagens jakt.

Att den råbarkade manlige jägaren har konkurrens är tydligt i den 64-åriga jakträttsinnehavaren Christer Wallins jaktlag. Nio jägare, sex män och tre kvinnor, anländer tidigt på morgonen till mötesplatsen i Haninge, alla redo för dagens jakt. Enhetligt klädda i signalfärger syns de väl, trots mörkret som fortfarande ligger kvar.

Ut i skogen

Andetagen blir till ånga i kylan när Christer Wallin går igenom dagens strategi. Johanna Bohman, 43, ska sitta på pass B11 i utkanten av jaktområdet. I bilen på väg dit berättar hon att hon i jaktlaget aldrig har blivit behandlad annorlunda för att hon är kvinna, och att stämningen är både inkluderande och trivsam.

– Det är ingen som har åsikter om du är kvinna eller man, det handlar mer om hur du är som person.

Av de jägare som har samlats i Tutviken, Haninge, är en tredjedel kvinnor. Drevjakt på rådjur står på schemat. Foto: Cornelia Fagerström

Johanna tvivlar däremot på att det ser ut så i hela Sverige. Hon tror exempelvis inte att det hade varit samma acceptans på landsbygden där traditionerna kring jakt är starkare.

– Där finns det säkert framför allt yngre män som slår sig själva för bröstet och vill visa att de kan mest. Men här är det nog jag själv som står för det mesta av machotugget.

Jakten är i gång

Mer prat blir det inte på ett tag. Väl i skogen är jakten i gång och då är det tystnad som gäller. Plötsligt prasslar det i buskarna. Ett rådjur! Johanna gör sig redo att skjuta men sänker snart geväret. Det är för långt bort, viskar hon och skickar i stället en varning till de andra.

PANG!

Skottet följs av ett radiobrus som nästan dränker meddelandet: Rådjur fällt.

Johanna hittar snabbt skyttens position på sin digitala jaktkarta. Hon slänger upp hagelgeväret på axeln och börjar gå ditåt.

Jakten – ett samarbete

Det var en fullträff. Rött blod sprider sig över marken och förenar sig med det gröna i mossan och det vita i snön. Nästan som penseldrag på en tavla. Konstnären ser stolt på sin skapelse, men han kliver snart åt sidan för att släppa fram Johanna och en av de andra kvinnorna i gruppen. Jakt är ett samarbete och nu är det deras tur att skapa.

Samarbetet är på topp när Johanna Bohman och Olivia Kiluk passar rådjuret, men kladdigt blir det! Foto: Cornelia Fagerström

De hukar sig ner vid rådjuret och skär med precision ett snitt över dess mage. En reva i tavlan. Blod och organ väller ut och ger ifrån sig en mättad, metallisk lukt. Med blodiga händer och nöjd uppsyn lyfter kvinnorna upp djuret.

– Det här blir en bra bild till ditt reportage, skrattar Johanna.

Vid brasan en stund senare pratar alla livligt om dagens framgångar och berömmer varandras insats. Att kvinnorna i laget tar plats både under jakten och i det sociala umgänget känns självklart.

”De får göra sin grej”

För Ylva, 28 år, är verkligheten en annan. Hon, som egentligen heter något annat, är med i ett jaktlag i Norrbotten och beskriver en miljö med tuff jargong och där männen ofta kan dra nedsättande skämt. Att som utomstående komma in i laget är inte lätt och som kvinna är det nog ännu svårare, tror hon. Det är på grund av att hennes morbror tidigare har jagat i laget som hon själv får vara med.

Johanna Bohman på väg till sitt pass. Foto: Cornelia Fagerström

Hon vill samtidigt poängtera att stämningen under själva jakten kan vara helt okej. Detta då en jaktledare ofta är på plats och situationen kräver att de i laget litar på varandra. Det är snarare efteråt, framför allt under jaktkvällarna när laget samlas runt brasan, som filtret försvinner, berättar hon.

– Det är inte så uppskattat att kvinnor är med då. Oftast håller jag mig därifrån. De får göra sin grej.

Skillnader mellan nord och syd?

Precis som Johanna tror Ylva att den negativa inställningen till viss del har att göra med hur sammansvetsat jaktlaget är, men också var det är verksamt. I de norrländska skogarna är jakten helig och en stor del av vardagen för många, vilket kan påverka hur de ser på förändring, menar hon. När hon har jagat i Stockholmsområdet har hon känt sig mer välkommen.

– Jag tror att det finns en hel del kvinnor här uppe som vill jaga men inte vågar. Man känner att man måste överkompensera, vara en bättre jägare, för att man är kvinna, och det gäller till viss del även mig, säger hon.

– Jag tror att det finns en hel del kvinnor här uppe som vill jaga men inte vågar. Man känner att man måste överkompensera, vara en bättre jägare, för att man är kvinna, och det gäller till viss del även mig.

Att alla jaktlag i norra Sverige skulle vara skeptiska till kvinnliga jägare stämmer dock inte. Rolf Ericsson, 77, har jagat i snart 20 år och är med i tre jaktlag: två i Åtvidaberg, Östergötland och ett i Umfors, Lappland. Han upplever inte att kvinnorna är med på andra villkor än männen i något av lagen. Tvärtom anser han att de är en stor tillgång och att deras närvaro bidrar till en välbehövd balans både under och utanför jakten. Någon machokultur är det inte tal om.

Rolf Ericsson.

– I Umfors är en av de bättre i laget en tjej i 20-årsåldern. Hon har redan skjutit fler djur än många av oss andra under de senaste två åren, säger han.

Fördomar – ofta okunskap

Josefina Höglin, nationellt ansvarig för JAQT, känner inte heller igen att inställningen till kvinnliga jägare skulle vara annorlunda utanför storstadsområdena. I ett mejl skriver hon att det självklart finns undantag, men att kvinnor i allra högsta grad respekteras som jägare i dag. I hela Sverige. 

Hon skriver att om någon har fördomar så handlar det oftast om okunskap, att man inte har erfarenhet av kvinnliga jägare och troligen har en förlegad kvinnosyn överlag. I dag vill de flesta jaktlag ha blandade kön och åldrar, avslutar hon.

Intresset hos unga kvinnor ökar.

På väg hemåt med dagens byte. Hunden Ziva håller ett vakande öga på situationen. Foto: Cornelia Fagerström

Resultatet av jakten i Haninge är två fällda rådjur och nio nöjda jägare. En efter en beger de sig hemåt, och till slut är det bara Christer Wallin kvar.

Efter att ha jagat i över 30 år, och hållit i många jaktkurser, ser han en stor förändring i hur kvinnliga jägare blir bemötta. Detta tror han har lett till ett ökat intresse för jakt, framför allt hos unga kvinnor.

– Det är som i militären. När man sätter på sig uniformen spelar det ingen roll om det är en kvinna eller man som håller i geväret. De som säger annat är ju bara idioter.

Om skribenten och reportaget

Cornelia Fagerström utbildar sig till journalist vid JMK, institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet.

– Jag är journaliststudent och skrev reportaget för en skoluppgift. Vi fick själva välja ämne och då jag har många släktingar som jagar pratar vi inte sällan sådant här. Jag tänkte därför att det kunde vara ett intressant ämne att skriva om. Mitt syfte var att skildra upplevelser kring könsroller och den sociala stämningen i olika jaktlag, både från kvinnors och mäns perspektiv, säger Cornelia Fagerström.

Hon tog kontakt med jägaren Christer Wallin, som länge varit engagerad i Jägareförbundet, via JAQT:s Facebook-sida.

– Han var snäll och lät mig följa med hans jaktlag ut i skogen en dag. Övriga intervjupersoner i reportaget har jag haft kontakt med via telefon.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay