Jag satt på asylboendet i Föllinge i Jämtland och försökte lära ut en- och ett-ord. Det är inte alltid så lätt.
– Alla djur i Sverige är en-ord, sa jag. En ko, en sparv, en fisk, en myra, en älg.
– Äter mage, sa plötsligt Goitom och tittade på mig. 
Jag förstod inte riktigt vad han menade utan kopplade hans fråga till vad jag själv åt och min stora mage. 
– Ja, sa jag och klappade mig på magen. Jag äter mycket. 
– Nej sa han, äter mage och så pekade han på sin mage. 
Det började gå upp ett ljus för mig.
– Hjärta, levar och kanske en kalvnjure, sa jag och pekade ungefär var jag trodde organen var belägna i kroppen. 
– Mage, sa Goitom. 
Då ramlade poletten ner. Han pratade om vom.
– Nej vi äter inte vom. Vi lämnar den i skogen, sa jag.
Han tittade förundrat på mig och skakade på huvudet. 
– Jag kan fixa en mage åt dig, sa jag. 

”Kan du komma om fem minuter?”
Översättningar till tigrinja, somaliska, etiopiska följde och helt plötsligt hade jag en massa beställningar.
I september blev det läge att kalla på Goitom. 
– Kan du vara klar om fem minuter. Jag kommer och hämtar dig, sa jag på mobiltelefonen. 
Snart stod vi vid en kalvränta. Den hade tillhört en älgkalv och var fortfarande varm. Goitom fick en kniv av mig och skar ett långt snitt i vommen. Jag tog ett steg tillbaka, för jag hade en gång skurit i en vom och hade lärt mig vad som kan hända.  Syrlig grönska vällde ut. Han vrängde magen ut-och in och fortsatte med alla de övriga tre.

Ta tillvara älgtarmar 
Sedan tog han tag i den trassliga härvan av tarmar och nystade försiktigt fram meter efter meter. Mellan tummen och pekfingret tömde han sedan innehållet. 
Usch vad äckligt, tyckte jag. Men så kom jag ihåg att min hustru en gång hade bett mig att gå på affären och beställa fjälster. Jag fick reda på att det var tarmar, för hon skulle göra korv. 
Här står alltså en eritrian och lär en gammal älgjägare att ta tillvara älgtarmar som man kan använda när man ska göra korv.
Ner till bäcken och noggrann sköljning av inmaten. 
– Nu party, sa Goitom och log! 
Sånt här kallas integrering!

Lars Eliasson, Föllinge