Vad hände egentligen? Galten stod ju helt tydligt i silhuett mot den månskensbelysta stubbåkern. Pang! Rekyl och mynningsflamma – och borta är galten. Visserligen var hållet knappa 90 meter men med ett stadigt stöd mot en trädstam och ljuspunkten fixerad direkt bakom höger bog. 
Föll den och försvann i stubben eller hann den de 20 metrarna till lövridån? Upp med kikaren och fixera skottplatsen, väntan och ett huvud fullt av tankar. Jag går fram till den bedömda skottplatsen och tänder ficklampan, omöjligt att se några skottecken över huvud taget, bäst att vänta ytterligare och tänka över situationen.

Ingen vägledning
Efter några minuters snabb promenad är jag hemma, klockan är halv två, det får bli en kopp te och en timmes paus. Jag tar med mig en bättre ficklampa och tar min ATV ut till skottplatsen. Redan på håll ser jag i ljusskenet flera mindre grisar i anslutning till skottplatsen och av ljudet att döma finns det fler betydligt större grisar i den angränsande åkerholmen. Skottplatsundersökningen ger ingen vägledning alls. I den rådande situationen utan spår att följa och fullt med andra grisar vore ett eftersök mitt i natten med hund föga framgångsrikt. Jag beslutar mig för att bryta för några timmars sömn.

Nästa morgon
Klockan sex är ljuset ännu otillräckligt. Hundarna vill bli rastade, så fort på med kläderna och lika bra att hämta morgontidningen i väntan på bättre ljus. Hustrun är nu vaken och informeras. Jag ber henne ge vår gamla vorstehtik Disa (på sitt 13:e år) en minimal frukost medan jag än en gång kontrollerar skottplatsen. Hunden kanske behövs för ett eventuellt eftersök.
Inte heller i fullt dagsljus hittas några tecken på skottplatsen. Inga blodspår i fältkanterna, men mängder av färska spår efter vildsvin. Kanske att gruppen på 17 grisar jag såg på samma åker två nätter innan varit i farten? Med det utgångsläget återstår bara att försöka ringa det närmaste området kring skottplatsen.

I full fart
För att inte invagga den gamla vorstehtiken i några förväntningar avstår jag spårsele och tar på henne promenadkopplet. Väl framme vid den till skottplatsen angränsande åkerholmen hinner vi ett 20-tal meter innan hunden drar i vind.
In i buskaget drar hon sedan husse i full fart genom ris och över nedfallna grenar och hög tistel. Plötsligt är vi ute ur åkerholmen och på skottplatsen. Några varv på skottplatsen och åter in i åkerholmen. Runt 50 meter från åkerkanten ligger galten stendöd. Galten är för tung och terrängen allt för oländig för att handdra.

Perfekt lungskott
Hunden får återgå och belönas med den frukost hon tidigare delvis fick avstå.
Efter visst trixande med ATW:n över ett dike och en del ansträngningar kom galten hem. 70 kilo ourtagen. Ett perfekt lungskott rakt genom galten, trots det gick den ungefär 70 meter.
Men vad är det som luktar? Mage och tarmar är ju hela!
Svaret får jag när jag flått av vänster framben och bog. Där sitter ett tidigare skott högt uppe i frambenet och en del av bogen med en kraftig varbildning. Ett snitt i levern och ut rinner rosafärgad, närmast puréliknande vätska. Hela galten måste kasseras!
Vilka var reflektionerna efter den förra påskjutningen och vem var det som den gången funderade över vad som verkligen hände efter det skottet?

Torsten Nilsson