Det dröjde inte länge förrän hennes klingande drevskall ljöd i skogen och med dåtidens radiopejl trodde jag mig kunna följa henne väl. Efter ett tag hörde jag, som jag uppfattade, ett ståndskall.
Efter lång ansmygning kunde jag dock konstatera att hon hade träat en katt. Stor besvikelse! Det bättrade sig emellertid så småningom och hon drev rådjur med framgång.

Stora besvär

Hennes jaktförmåga förbättrades successivt och jag kunde skjuta både rådjur och räv för henne. Hon hade emellertid stora besvär på grund av sin lågställdhet och blev emellanåt mycket rispad under bröstkorgen av ris och snö. Min son Martin löste detta genom att konstruera ett läderskydd. Hustru Brita sydde och allt fungerade perfekt därefter.
Jag minns särskilt ett tillfälle en regnig och blåsig novemberdag. Jag hörde Thisbe driva runt mig men drevdjuret hade säkert koll på mig, så det kom aldrig nära. På grund av ruskvädret beslöt jag mig för att ställa mig i väderskydd och hittade ett stort så kallat flyttblock som jag ställde mig i lä vid.
Efter en stund hörde jag djupa andetag till höger om mig och när jag undersökte vem det var som stod intill mig, stod jag öga mot öga med en stor älgtjur, som vettskrämd ramlade baklänges i riset och blev liggande på rygg med hornen insnärjda i vegetationen, sparkande med benen i luften.
Det tog en liten stund innan den var på benen och rusade iväg med jord och ris sprättande från klövarna. Vilken jaktupplevelse!

Viktig uppgift

Thisbe blev under de sista åren döv och kunde därför inte höra när jag kallade in henne, vilket förstås försvårade jakten. Jag fick i princip förlita mig på gps-pejlen för den händelse att hon inte sökte sig tillbaka till mig.
Hon fick på slutet mycket besvär med artros, som innebar att hon fick bli pensionär. Dock fick hon sista halvåret en mycket viktig uppgift, som hon med hela sin själ tog sig an.
Hon blev ställföreträdande mor till en ny valp, som vi köpt.
Hon vårdade och skötte och slickade den nya valpen som om det var hennes egen.
Hon orkade till och med att i någon mån ”fostra” den som medlem i flocken.
När jag nu med stor tacksamhet tittar tillbaka på våra år tillsammans, så kan jag konstatera att hon trots allt hade ett gott hundliv. Hon hade det bra i vår familj bland människor och hundar och fick göra det hon tyckte om, nämligen att vara med i skogen och hos familjen. Hon slapp också att attackeras av rovdjur, även om hon vid ett tillfälle var snubblande nära en konflikt med ett lodjur, som slagit ett rådjur.
Idag har vi tagit det tunga och oundvikliga beslutet att låta henne somna in för gott för att i hennes tillstånd slippa en ovärdig tillvaro. Tack Thisbe för fjorton fantastiska år tillsammans!

Ulf Dermark, husse