Platsen för uppdraget är bekant för mig, jag har varit där otaliga gånger och tar eftersöksuppdraget. Jag byter om och packar väskan med diverse elektroniska hjälpmedel. Bössan plockas försiktigt ut från skåpet.

När hundar och utrustning är lastade i bilen startar jag den, vrider om korken till min termos och fyller på med rykande kaffe. En lätt dimma lägger sig på vindrutan när värmen möter kylan. Jag känner adrenalinet stiga inför det okända som väntar.

Efter cirka 30 minuters bilfärd genom det mörka och snöiga vinterlandskapet upptäcker jag plastpåsen fladdrande på en snöpinne. Jag backar in bilen på en närliggande grusväg.

Viktig utrustning

Milo, min trogna följeslagare, är först ut. Jag hoppas att vi kan överraska rådjuret som förmodligen har sökt skydd i en lega. Med en stor riksväg och vargar i området är risken för stor att direkt släppa Aslan, min modiga släpphund. Plan B tar form – om vi stör rådjuret och jag inte hinner avsluta, måste jag snabbt hämta Aslan.

Jag gör mig redo – jacka, lampa, vapnet på ryggen, och jag känner efter så att kniven sitter som den ska. Öppnar luckan till Milos utrymme, hans nos sticker genast ut och han börjar snabbt vädra, väl medveten om vad som förväntas av honom. Vi startar längs vägen, Milo markerar varje gång vi passerar det misstänkta spåret. Jag sätter mig ner på ett knä bredvid honom och stryker hans nosrygg och huvud lugnt. Efter en stund säger jag ett lågmält ”nu kör vi”. Han börjar intensivt nosa och beger sig ut över diket, in i dungen, och jag följer efter.

Tydliga spår

Inne i dungen blir spåren tydliga och blodmärken syns klart. Milo slår två snabba, snäva vänstersvängar. Sedan tar vi oss upp för den branta slänten, där jag noterar fotavtryck i snön – min kontaktman har redan varit här och undersökt spåret.

Uppåt fortsätter vi, utan tvekan om att det är ett skadat rådjur. Blodet markerar tydligt dess väg. Terrängen är utmanande, snön gör underlaget halt för de hårda gummisulorna i mina kängor. En tanke smyger sig in – kanske borde jag ha satt på dubbar. Men tåget har redan gått, och nu är det bara att vara utan. Jag stannar ett ögonblick, kontrollerar det frusna blodet och fortsätter framåt.

Allt närmare

Vi fortsätter att spåra och det känns som om vi närmar oss. Jag kollar igen, blodet är fortfarande fruset. Det blir svårare för mig att hålla ordning på spåret när fler och fler spår ansluter sig till vårt. Milo verkar dock ha full koll, så jag följer efter. Jag stannar till igen när jag märker att Milo vacklar lite i spåret. Jag håller emot linan och frågar tyst ”är du säker på att vi följer rätt djur?” Ingen tvekan hos Milo – han ska fram. Jag släpper efter på linan och vi fortsätter framåt.

Milo är nu ivrig och har ökat spårtempot avsevärt. Vi måste vara nära. Där kommer det, ett tyst, lätt skall – signalen. Jag tar nu fatt i bössan med höger hand samtidigt som jag håller linan med vänster. Vi har ett bra tempo när vi kommer över krönet, men inget syns där. Milo är ivrig, så jag stannar en kort stund för att analysera situationen. Jag böjer mig ner, sätter mig på ett knä och lyfter upp lite blod med pekfingret.

Rullar tummen över blodet, det är färskt.

Ett snabbt beslut

Nu står jag inför två val. Antingen vänder vi om och går 1,5 km för att hämta Aslan, som jag planerade om vi skulle missa legan. Eller så lägger vi i högsta växeln och försöker stressa djuret till ett misstag. Jag vet att ett bakben är skadat, det är mycket snö, kuperad terräng och rådjuret har förlorat mycket blod. Beslutet måste fattas snabbt, försprånget får inte bli för långt.

Vi gör ett försök, jag hänger upp bössan på ryggen med båda remmarna för att ha händerna fria. Nu sätter vi av i högt tempo. Ner för en slänt och upp för nästa, kraftig högersväng in igenom en tät plantering. Pulsen stiger och hjärtat slår hårt. Jag hör mig själv flämta, men Milo hjälper mig framåt – han vet vad det handlar om, nu spårar vi inte längre. Vi fortsätter ett tag till. Plötsligt måste jag stanna för att hämta andan. Jag håller emot Milo, som blir sur, han vill fortsätta. Just då hör jag hur det brakar till en bit bort på min vänstra sida, följt av ett hjärtskärande skrik. Jag förstår genast.

En varm känsla

Marcus Wisäter.

Snabbt framåt i spåret, genom ny grantätning, hoppar över traktorspåren som är fyllda med fryst vatten. Terrängen öppnar sig och på min vänstra sida ser jag en hög brant slänt. Nedanför vilar ett snöigt, nästan vitt rådjur. Jag svingar fram bössan och trycker av instinktivt. Smällen är öronbedövande, men följs av en kuslig tystnad när rådjuret sakta läger sig ner på sidan.

En varm känsla sprider sig genom min kropp och jag tittar ner på Milo, min lilla tax. ”Du är mer än fantastisk”, tänker jag för mig själv, full av djup uppskattning för det förtroende och det starka samarbete vi har. En stund av eftertanke infinner sig och jag reflekterar över varför vi gör detta arbete. Det är inte bara jakten, det handlar om att minska skadade djurs lidande i naturen – en plikt som känns både tung och meningsfull.

Marcus Wisäter 
Norrköping