Klockan är halv ett på natten och på andra sidan linjen hörs en stressad röst. Ett rådjur har blivit påkört och behöver hjälp. Ingen annan är tillgänglig för uppdraget, så det ligger på mina axlar att lösa detta.

Jag kunde ha svarat med enkelt nej, men tanken på djurets lidande gör att jag inte kan säga nej. Jag känner mig ivrig, jagad och beslutet måste fattas fort.

Med ett djupt andetag och beslutsamhet i rösten säger jag självklart ja – jag ska fixa detta. 

Stoppas inte av klockan

Det är svårt att hålla en stressad puls när man vet att man har ett viktigt uppdrag att utföra. Jag tittar på klockan, det är sent och måste åka långt för att rädda rådjuret från eventuellt lidande. Samtidigt slår det mig att jag måste upp tidigt för att åka tåg och jobba, men bestämmer mig för att inte låta det stoppa mig. Med en stark känsla av ansvar och beslutsamhet går jag till köket för att starta med en kopp kaffe.

Hunden följer mig och jag kan inte låta bli att känna mig tacksam för dess sällskap. För vetskapen att jag inte är ensam i denna utmaning.

Jag går för att ta på jaktkläderna och känner mig redo för uppgiften. När jag står där och väljer mellan vildsvinsbyxorna och de vanliga byxorna, tänker att det endast är ett rådjur ikväll. Jag tar de vanliga byxorna och känner mig redo för natten.

Precis när jag tänkt att allt är under kontroll, plingar telefonen till igen. Tar upp telefonen och ser ett sms med kontaktuppgifter till föraren. Det känns som om allt händer samtidigt, men håller huvudet kallt och känner att jag kan hantera detta. Göromålen väntar och jag är redo att agera.

Ger inte upp

Dimman är tjock vid bilen och fukten hänger tung i luften. Det är en oroväckande start på uppdraget, men jag fortsätter att färdas mot målet. När jag äntligen når platsen där rådjuret befann sig, hittar jag tydliga markeringar som visar vart djuret har tagit vägen. Jag tar ut hunden och han spårar av asfalten exemplariskt. Med energi och beslutsamhet tar han spåret ut i det höga gräset.

Men efter en stund märker jag att det blir svårt för hunden. Vi går fram och tillbaka flera gånger utan att få något drag i linan. Det tär på både min och hundens uthållighet och jag börjar känna mig orolig att vi inte ska hitta rådjuret.

Det är en kämpig situation, men vi ger inte upp. Vi vet att detta är en viktig uppgift som vi måste klara av.

Kämpar och skyddar

Jag bestämmer mig för att gå en bit ut på fältet för att ge Milo en chans att hitta spåret. Vet att han hade en bra start och det finns en möjlighet att rådjuret kan ha flytt över fältet. Plötsligt får jag ett bra drag i linan och Milo bär iväg rakt in i den tätt planterade skogen. Jag följer efter, kämpar för att hålla tempot uppe och skyddar mitt ansikte genom att fälla ner visiret.

Efter en utmattande promenad i högt tempo kommer vi fram till en klippkant. Det är en farlig situation, men vi ger inte upp. Går runt och tar upp spåret nedanför, fortsätter i högt tempo och kämpar vidare.

Det krävs en stark vilja och uthållighet för att ta sig igenom en svår utmaning, tänker jag. Så vi fortsätter att kämpa för att finna djuret och tänker inte på att ge upp.

Tufft beslut

Efter en lång och påfrestande jakt tar jag och hunden en välbehövlig paus. Jag känner mig tacksam över att ha en gps som har hjälpt oss i spåret, men jag börjar också fundera på vad vi ska göra om djuret har hoppat ner för klippan. 

Jag tittar på gps:en igen och tar det tuffa beslutet att om djuret har hoppat ner och vi inte hinner ifatt det efter klippkanten, borde det vara friskt nog att klara sig själv.

Känner att vi har gjort allt vi kunde för att finna rådjuret, och trots att vi har inte hittat någon sårlega eller blod, är det bekräftat att vi har letat efter djuret en längre tid. Jag säger till mig själv att detta djur får springa vidare och jag hoppas innerligt att det har klarat sig bra.

Jag känner mig både utmanad och trött efter den långa jakten, men jag stannar inte förrän jag har plockat upp min fyrbenta kompanjon och bär honom till bilen. Han vill fortsätta jakten och är outtröttlig, men jag vet att vi har gjort så mycket vi kan. Jag meddelar min kontaktperson om resultatet och vi beger oss hemåt. 

Äntligen hemma

Nu har det börjat ljusna och jag kan ta en välbehövlig paus och njuta av en kopp kaffe i bilen. Jag känner att kaffet smakar extra gott efter allt vi har varit igenom under natten.

Klockan är nu halv fyra och vi är äntligen hemma. Vetskapen att jag i alla fall kommer att kunna sova i två timmar, trots att jag är trött. Samtidigt känner jag också en stolthet över att ha gjort en god insats och att ha kämpat för att försöka minska ett djurs lidande. Det är en natt som jag kommer att minnas.

Marcus Wisäter