fredag 14 juni

Jakt & prylar

Ronja Hebert och Taigajägarens Jin. Foto: Privat

Läsarjakt: Tolvåriga Ronja fick uppleva spännande ståndskall på älg

Plötsligt börjar det höras skall av Pärs hund som befinner sig nära oss. Vi står alldeles stilla. Det enda som hörs är hundskall. Men plötsligt tystnar hundskallen och på radion berättar Pär att det bara var fågel. Både jag och mamma suckar. Men plötsligt hörs hundskall igen. Denna gång en annan typ av skall som jag känner igen. Det är vår hund Jin som nu skäller.

– Nu är det ståndskall, säger mamma och riktar mobilen mot mig. På mobilen syns appen Tracker och med hjälp av den kan man få fram mycket information.

– Ånej, Boss är på väg mot ståndet, säger mamma medan hon kollar vinden, sedan börjar vi gå mot ståndet. 

Nu börjar vi närma oss, men det gör också Boss. När vi kommer fram har Jin och älgen redan stuckit då Boss stött det. Men plötsligt upptäcker vi Boss.

– Boss! skriker mamma, men han springer bara fortare.

Mamma tar upp mobilen och går in på tracker och där ser man hur Boss och Jin kommit ikapp varandra och nu springer fort bredvid varandra. Det börjar plötsligt gå saktare och nu hörs också skall. Det är gångstånd.

Älgen stöts

Efter att det varit gångstånd en stund stannar båda hundarna plötsligt och fortsätter skälla. Det är nu ståndskall igen. Nu befinner vi oss cirka en kilometer bort och det står väldigt fint.

Vi börjar gå mot ståndskallet och stannar väldigt ofta upp för att kolla vinden (man måste gå mot vinden för att älgen inte ska få vittring av oss). Plötsligt är vi bara 200 meter bort från älgen och nu måste vi stanna upp då och då för att hundskallen ibland tystnar. (Man bör stanna upp när hundskallen blir tysta för att älgen då hör oss eftersom hundskallen inte stör den).

Skallen hörs högre och högre. Men plötsligt blir hundskallen tysta och vi stannar upp. Denna gång blir det tyst längre än vanligt och sen hör vi hur grenar knäcks och älgen rusar i väg. Det är länge tyst men till slut hörs skall igen och mamma kollar vinden som ser bra ut. Nu är det bara att börja gå igen.

Denna gång tar vi oss inte så långt i innan det blir en ny stöt. Nu börjar jag bli trött i benen men jag tänker inte sluta förrän vi fått älgen och hundarna fått sin belöning.

Spännande ansmygning

Nu hörs hundskall igen och denna gång ska vi verkligen få älgen, säger min magkänsla. Mamma kollar vinden men denna gång är vinden inte så bra. Vi måste alltså ta en omväg för att vinden ska hamna rätt. Vi börjar gå och när vi börjar närma oss stiger min puls och jag kollar noga var jag sätter fötterna.

Snart är vi bara 200 meter bort från ståndskallet och vi börjar nu stanna när hundskallen tystnar. Vi börjar komma väldigt nära och när vi är 60 meter bort upptäcker vi Jin. Sedan ser vi både Boss och älgen. Men då träd täcker bogen på älgen bör vi vänta till ett bättre läge.

Vi kan riskera att älgen upptäcker oss men väntar eftersom vi inte vill riskera en dålig träff som kan orsaka onödigt lidande för älgen eller att skottet skadar någon av hundarna måste vi vänta. Ståndskallet står fortfarande väldigt fint och nu har även Jin och Boss upptäckt oss. Jag plockar upp mobilen och mamma tar upp geväret och siktar.

Johanna och Ronja Hebert med Taigajägarens Jin. Foto: Privat

Mamma skjuter älgen

Plötsligt hörs ett högt skott och hundskallen tystnar och älgen slår ihop. Vi står kvar lugnt först och kollar så älgen verkligen lagt sig. Vi går fram och mamma är redo att skjuta igen. Men det behövs inte för älgen är redan död.

Jin och Boss är väldigt stolta över vad dom lyckats med och står och rycker brodd från älgen. Det är Jins första älg så denna gång är jag extra glad. Mamma berättar på jaktradion att älgen är död. För att jaktlaget ska kunna hitta till älgen senare på dagen och köra ut den, så sätter vi även ut en waypoint.

Sedan kommer Eva-Marie och hjälper oss koppla hundarna och passa älgen. När vi passat älgen är det bara att börja gå den långa vandringen hem. Det enda jag tänker på hela vägen hem är hur roligt det är att jaga och hur duktiga Jin och Boss varit.

Återupplever ståndskallet

När vi äntligen tagit oss hela vägen till samlingen vid slogboden äter vi toast, korv med bröd och dricker oboy. Efter vi ätit går jag till bilen. Där ligger Jin och sover. Eftersom hon är blöt får hon låna min tröja som jag lägger över henne och försöker torka henne så mycket jag kan.

Jag får en puss av henne och bestämmer mig för att sitta kvar vid henne i bilen medan jag lyssnar och kollar på när Jocko och Magnus går igenom nästa drev. Alla passkyttar får dra lott om pass.

Eftersom jag vill återuppleva jakten igen tar jag upp mobilen och kollar på videon när mamma skjuter. När jag kollar mot slogboden där laget står och drar lott får jag syn på min syster Julia och då kommer jag på att hon valde att vara med Magnus och fick alltså inte vara med och smyga på ståndskall. Men hon verkar ändå vara glad för vår skull.

Berätta om din jakt

Sitter du på någon minnesvärd jakthistoria? Skicka in din läsartext och bild eller film, så kan den komma att publiceras på Svenskjakt.se, så får andra chans att ta del av din upplelevse.
Mejla till webbredaktionen@svenskjakt.se

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay