Jag följde med en kompis, Tobias Arnfeldt, ut på hans mark utanför Sjöbo i Skåne.

Jag har alltid haft ett intresse för att locka räv, och huvudsyftet med denna jakt var att försöka hantera rävproblemet på marken. 

Jag smyger försiktigt ut i tornet, upp för stegen, sätter mig ner och allt blir tyst. 

Jag väntar dom magiska 5–10 minuterna innan jag börjar locka. 

Nu var det dags, lockpipan togs fram och symfonin av muspip ekade i skogen. 

Jag hade ett tätt buskage, 10–15 meter bakom mig. Efter första versen av muspip hörde jag ett knakande bakom mig.

Vildsvin?

Min första tanke var att det kom vildsvin, eftersom det inte var något litet djur jag hörde. 

Det lät extremt nära så jag vågade knappt vända mig om för att titta, med risk för att avslöja mig. Vinden låg dessutom rakt in emot detta buskage. 

Jag hörde hur det kommer närmare, vred på huvudet men såg ingenting. Det blev tyst i någon minut. Jag lockade ytterligare en gång och då sprakade det lös. 

Ut ur buskaget och in under tornet kom den största grävlingen jag någonsin sett. Den stannade rakt under tornet. 

Pulsen ökade, vi var ju inställda på räv, men även grävling var lovligt vilt. 

Bössan låg på tornkanten. Försiktigt greppade jag den, så ljudlöst jag bara kunde. 

Jag ställde mig upp i tornet och såg grävlingen genom gliporna i torngolvet. 

Den tog några steg ut på vallen, och då har jag den på 3–4 meter. 

Här går allt på rutin. Jag avsäkrade i takt med att vapnet lyftes, korset i bogen & skottet avlossades.  

Just där och då så visste jag inte att grävlingen skulle vara den tredje största grävlingen registrerad sedan 2012 hos Jägareförbundet – men jag visste att det var den största grävlingen jag någonsin har sett.

Den fick 22,70 CIC-poäng och enligt Jägareförbundets topplista för grävlingar så placerar den sig på en tredje plats sedan man började bedöma grävlingar år 2012.