Så här skriver Anders till Svensk Jakt:

Pappa var hängiven jägare sedan barnsben, men som dikten så precis illustrerar värderade han ett bra hunddrev mer än bytet. Han missade bara en älgjakt och det var när han gjorde rekryten.

Pappa, som hette Kjell Johannesson och bodde i Grums, missade som sagt bara en älgjakt i sitt liv, men det tog 40 år innan han fällde sin första älg. Han gick bort 2005.

Konstnären Anders Johannesson tog sedermera efternamnet Ekstorp, därav målningens signatur.

Dikten:

Nu kommer han där – bort på stigen igen:

Å, som vanlit, ä ryggsäcken tom.

Dä small ju ett skott, för en timme sen:

Men de ble fäll’ som vanlit, bom.

Du ska tige käring! Du fattar int’ sånt.

De ä jagge int’ bare å skjut.

Han tyckte nock, haern va allt för grann.

Så han sköt fäll’ en hederssalut.

De va kanske så, inte vet ja fäll’ dä.

Kanske tänker han anles’ än vi.

Han tänker nog framåt en da’ eller två.

Sånt, di kaller för filosofi.

Ja, så va de förvisso, när harpalten kom,

I en virvlande sky av snö.

Han sänkte geväre, å sa’ te’ sej själv,

Inte kom du fäll’ hit för å dö!

Men så röckte han opp sej, tog börsa å sköt,

Rakt i lufta ett dånande skott.

Näste gång som vi träffes, så ligger Du där,

Din förbaskade lorvetott.

Ja, så sa han, å nu har det gått nåa’ dar.

Han har vänte var eviga stunn:

Å när skumraske ännu i skogen låg kvar,

Går han ut för att släppe sin hunn:

Nu när hardreve ringer, som bjällrer i skyn,

Ä han löckli’ å tänker nog så:

Jag ger fan’ i va kärrngera prater i byn,

De va bra att den stackern feck gå.

För trots allt, va di säjer om löckade skott,

Å när inte en jager för brö,

Ä nog ändå en levande hare nå’ mer,

Än ett skinn, å en skrott, som ä dö.

Kjell Johannesson visste att njuta av jakten.