När telefonen ringde skar signalen genom tystnaden som en kniv. Jag visste redan innan jag svarade vad det gällde.

Vid dörren stod han redo min trofasta följeslagare. Milo kastade en blick på mig, lugn men fokuserad, hans långa päls fångade månens svaga ljus.

Han visste precis vad som väntade. Ett dovt, kort skall, en lågmäld morrning: ”Nu gäller det, Marcus.”

Vi hade gjort det här förr, vi kände båda spänningen, allvaret.

Det var stort

Medan jag drog på mig kläderna och samlade mina tankar ringde jag bilföraren som kolliderat med vildsvinet. Rösten på andra sidan var trött men ändå vaksam.

– Det var stort, sa hon och något i hennes tonfall fick mig att haja till.

Orden dröjde kvar när jag satte mig bakom ratten, när Milo hoppade in bakom mig, när jag knappade in platsen i gps:en och såg den beräknade restiden lysa i bilens mörka kupé.

Klar natt

Milen flöt förbi i skenet av strålkastarna. Ljudbokens stilla berättarröst fyllde bilen, en monoton kontrast till tankarna som snurrade.

”Det var stort.” Orden vägrade släppa taget. Kanske var det inget, kanske var det precis vad det lät som. Men någonstans anade jag att den här natten inte skulle bli som de andra.

Bilen rullade sakta in på den smala grusvägen vid olycksplatsen. Mörkret härskar här, natten är tung och stilla. Sjön intill ligger spegelblank. Luften är kall, men klar.

Omisskännlig lukt

Jag kliver ur bilen, tar ett djupt andetag, och genomför rutinerna. Lampan tänds och ljuset skär genom mörkret. Milo är redan fokuserad, nosen söker, kroppen i spänd beredskap.

Det tar inte lång tid innan den når mig, den stickande, omisskännliga lukten av vildsvin. Milo reagerar omedelbart. Hans rörelser blir mer intensiva, svansen höjs, blicken skärpt. Han har hittat något. Jag följer hans spår, ser hur han markerar en mörk plastdetalj på marken.

Förarens ord ekar i huvudet – inga skador på bilen. Ändå vet jag nu att något inte stämmer.

Hotfullt grymtande

Milo börjar spåra längs vägkanten men viker plötsligt av in i skogen. Jag följer honom, känner hur terrängen förändras under fötterna. Frostnupna löv krasar, granarnas skuggor sluter sig tätare. Mörkret här inne är tjockare, tyngre. Och så, plötsligt. Ett ljud.

Ett grymtande. Dovt, hotfullt.

Jag stannar. Milo gör detsamma, men hans kropp är spänd som en fjäder. Jag höjer lampan, sveper ljuset över marken, träden. Där – en rörelse under en tät gran.

Två skott

Nu eller aldrig. Jag lyfter vapnet, siktar. Håller andan. Trycker av.

Ett skott. Ett till. Natten exploderar i ljud, sedan tystnad. Ett sista, utdraget grymtande.

Milo kastar sig fram, skallet är skarpt, genomborrande. När jag närmar mig ser jag kroppen, den stelnade rörelsen, det sista ögonblicket innan allt tog slut.

Den här gången var jag snabbare. Men alltid, alltid finns en tystnad kvar.

Jag andas ut långsamt, låter adrenalinet sjunka undan. Natten är åter stilla.

Trött och nöjd

Utan att skynda gör jag det som måste göras innan vi vänder hemåt. Milo hoppar in i bilen igen, trött men nöjd. Jag startar motorn, låter ljudbokens berättarröst smälta samman med mina egna tankar.

I horisonten börjar mörkret vika. De första solstrålarna kämpar mot nattens envisa grepp, pressar sig upp, vinner mark. Ljuset segrar.

Gjorde skillnad

Jag låter blicken vila där, i kampen mellan dag och natt. Tröttheten börjar göra sig påmind. Jag vet vad som väntar där hemma – att hålla humöret uppe, att vara en trygg far, en stöttepelare för min sambo, att kliva in i vardagen som om natten aldrig varit.

Ändå ligger det en djup tillfredsställelse i det här. Att se Milo arbeta, att veta att vi gjorde skillnad, att få avsluta ett lidande. Det är en uppoffring, men en jag gör med övertygelse.

Svarar igen

Vi är bara gäster här. Naturen äger den här världen. Vi anpassar oss, eller så går vi under.

Vägen hem känns kortare nu än vägen bort. Solen tar mer av himlen i besittning, mörkret retirerar. En stund till, en dag till, innan cykeln vänder igen.

Och när telefonen ringer nästa gång, kommer jag svara.

Marcus Wisäter