”Sikten var begränsad till något tiotal meter och väl uppe i tornet var det bara att vänta på att solen skulle värma på så pass mycket att dimman skulle lätta.
Lite över sex på morgonen hade jag ungefär 50 meters sikt och jag tog fram lockpipan och lät några kontaktläten ljuda över hygget. Jag väntade några minuter och upprepade sen mitt lock. Inget hände och vid halv sju-tiden provade jag med ett par hetsläten, väntade några minuter och lockade igen.
En liten stund senare uppfattade jag en rörelse just i kanten av mitt siktfält. Visst var det ett rådjur, men.
Jag tog upp kikaren försiktigt, försiktigt. Jodå – en bock var det allt och han stirrade rakt upp på mig, som om han undrade vad det var för en konstig get som var uppe i luften.
När han sänkte blicken lyckades jag få tag i bössan. Bocken fortsatte med viss tvekan att lyssna på lockljuden och var snart inom räckhåll för ett säkert skott.
Det blev en lockbock” i år också!”