Sliten och trött efter en sömnlös natt, fylld av förväntan och nervositet, försöker jag förbereda mig för dagens jakt. Det är första gången jag är i Jämtland och jag har bara läst om naturen, viltet och jaktkulturen här. Men en sak vet jag, att det finns tjurar här uppe som en sörlänning inte ens kan drömma om att få se hemma. Bara detta faktum gör mig alldeles knäsvag av förväntan.
Tänk vad jag önskar att jag får möjligheten att uppfylla min stora dröm, att få fälla mitt livs första älg.

Många attiraljer

Jag har gått igenom ryggsäckens innehåll säkert hundra gånger. Men för säkerhets skull så kontrollerar jag än en gång att jag verkligen fått med mig allt.

”Ska du verkligen ha med dig allt det där ut i skogen?” Jaktkamraten flinar när jag mödosamt tar mig ut genom ytterdörren. Ja jisses, tänker jag för mig själv. För en van älgjägare måste jag se ut som en vilsen turist när jag kommer stapplande med alla dessa attiraljer. Jag pressar in min utrustning i bilen och vi beger oss äntligen mot samlingen med jaktlaget.

Förväntan

En härlig blandning av förväntansfulla jämtlänningar och smålänningar står framför mig. De flesta har jagat ihop i flera år och hittar på marken som i sin egen ficka. Jaktledaren går igenom dagens såt och ganska snart är jag på väg ut på mitt första pass.

Jag stannar vid resterna av en gammal eldstad, med en prydligt staplad vedhög vid sidan om. Skjutstöd, pall, väska och vapen hamnar i en slarvig hög bredvid. Jag måste släppa allting för en stund och ta in allt det där vackra jag nu har framför mig.

Den gyllengula myren som pryds av rödfärgade små hjortronblad, den vita, mjuka ängsullen som dansar i vinden. Den spegelblanka tjärnen som omringas av mäktiga fjäll och milsvid skog. Jag tar ett djupt andetag, och andas ut. Här hör jag hemma, tänker jag för mig själv.

Foto: Josefin Stridh

Lite trögt

Gråhundarna är släppta på andra sidan berget, jämten har påbörjat sitt sök på vår sida berget. Det går lite trögt till en början och det verkar nästan som att ryktet som går på byn ändå var sant, att det gick björn på berget. Men efter någon timme går det loss och gråhundarna får upp älg. Det dröjer inte länge förrän vi får in en rapport på radion, ”Fredrik, har skjutit en tjur”.

Vi packar ihop och beger oss vidare mot Fredriks pass. Det är en bit upp på berget, och jag får för första gången bekanta mig med vad en uppförsbacke i Jämtland innebär. Väl uppe, efter en minst sagt pulshöjande vandring, slås jag återigen av hur otroligt vackert landskapet är.

Sjöar och fjäll

Fredriks pass är beläget på en höjd där man skymtar både sjöar och höga fjäll. Flera inslagna tomhylsor i en stubbe vittnar om att det varken är första eller sista gången det faller en älg på det här passet. Stämningen är fantastisk, septemberjaktens första älg är fälld och älgdragarens ettriga gång ekar genom skogen.

Efter lite nödreparationer på älgdragaren kommer vi till slut hem till slaktboden där vi hjälps åt att ta tillvara dagens fällda vilt. Första jaktdagen har varit helt fantastisk. Kvällen består av att smälta dagens intryck och, såklart, att återigen bli uppskrämd av historier om den stora björnen som gått in på marken. Jag tycker att björnar är vackra och mäktiga djur, men jag hyser stor respekt för så stora rovdjur. Med funderingar om björn och stora älgtjurar somnar jag gott efter en heldag i den friska luften.

Dimmig morgon

Dag två är det en fuktig och dimmig morgon vi vaknar till, och det ser ut att bli dålig sikt. Vi ska jaga av ett område uppe på fjället några mil bort. Vägen dit är lång och krokig och topparna på fjällen är täckta av en vit, tjock dimma. Men när vi väl är framme börjar det sakta klarna upp.

På morgonen blev jag tipsad om att packa väldigt lätt, och jag blir snabbt varse om varför. Endast halvvägs upp till mitt pass, som är det första på linan, känns det som att hjärtat är på väg ut från bröstkorgen och inte ens min envishet kan få mig att ta ett steg till. Jag var nöjd över att ha lyckats springa min första mil tidigare i somras, men i den här stunden kändes en mils löpning som en barnlek.

Lyssnar på regnet

Efter vad som kändes som en evighet, skymtar jag äntligen den där efterlängtade vedhögen. Jag tar mödosamt av mig min tunga ryggsäck och lutar mig tillbaka mot en stor gran, omgiven av gamla stora granar och lövträd som pryds av hängande lavar.

Jag tänder en eld och lyssnar på regnet som droppar tyst ibland träden. Tar en mun av dagens första kaffe och börjar leta efter något ätbart i väskan.

Plötsligt bryts tystnaden och jag hör hunden skälla. Nu är det älg på benen och det är inte långt härifrån. Jag tar upp min gamla 30-06 och försöker lokalisera hundskallen. Uppe på bergsknallen hörs ett kraftigt brak. Jag följer ljudet och inser att älgen är för långt in i skogen för att jag ska kunna få korn på den.

Foto: Josefin Stridh

I samma stund hör jag hur det börjar knaka i skogen bakom mig. Jag vänder mig hastigt om och försöker återigen lokalisera var älgen kommer. Det tar stopp och blir tyst. Jag vet att älgen befinner sig i kant med skjutgatan som går mellan skogskanterna men inte exakt var.

Plötsligt brakar det till och älgen kastar sig ut i full fart. Jag registrerar snabbt att det är en fin älgtjur och jag letar febrilt efter bogen men finner bara sly och träd i mitt sikte. Det hela är över på någon sekund.

Det som skulle kunnat bli mitt livs första älg, är nu långt borta och hunden har just passerat mig. Tänk om det bara hade gått några meter till åt mitt håll, då hade jag haft fritt från sly och träd…

Besviken och lite snopen rapporterar jag in vad jag har sett och hoppas att vi kan få fatt i någon av älgarna som varit uppe. Men hundarna och älgarna drar iväg och vi får konstatera att det blev stolpe ut i dag.

Tredje dagen

Det är en ny dag, gårdagens besvikelse ligger fortfarande och gnager inombords. Men jag får sitta på ett nytt pass som enligt hundföraren ska vara riktigt bra. Vi är tre jägare som beger oss ut tillsammans. Jag ska sitta ute på en myr som erbjuder korta håll och öppna ytor.

Min passgranne byter snart riktning och går vidare mot sitt pass. Hundföraren följer mig sista biten ut på myren, men vi hinner inte mer än fram innan jaktledaren rapporterar att min andra passgranne har skjutit på en björn på väg ut till passet.

Ingen vet om björnen ligger. Vi sitter 600 meter från skottplatsen med varsin bössa nära tillhands, i väntan på att få höra ett par lugnande ord. Det går några minuter, vilket som för stunden känns som en evighet. Sedan rapporterar jaktledaren in att björnen ligger ett fåtal meter från skottplatsen.

Fredrik Ivarsson hade lyckan att fälla både älg och björn. Foto: Tony Vesterberg

Det är helt fantastiskt! En björn är fälld, en BJÖRN! Med lätta steg vandrar vi genom den svåra terrängen för att hjälpa våra jaktkamrater att bärga björnen och gratulera vår tursamma passgranne.

Vi möts av en minst sagt glad och upprymd skytt som nyss fällt sitt livs allra första björn. Det smittar liksom av sig det där, glädjen, adrenalinet och upprymdheten. Jag kan inte ens föreställa mig hur han känner, eller framför allt hur han kände när insåg att det faktiskt var en björn som reste sig ur växtligheten.

Det hela hade gått väldigt fort och som den erfarna jägaren han är, hade han instinktivt fått iväg ett välplacerat skott innan björnfrossan bet tag i honom.

Bredvid den stora mörkbruna björnen sitter Kodiak och vaktar. Han och gråhunden Boss har nyss gjort dödsök. Han följer noggrant varje steg vi tar och det råder ingen tvekan om vems björnen är.

På ren vilja

Glada i hågen gick vi ner för berget för att hämta pulkan och lämna av hundarna. Med nya krafter påbörjade vi den tunga turen upp för berget. För somliga var det en ganska enkel match, men för en otränad sörlänning som jag fick det gå på ren vilja. För upp, det skulle vi minsann. Efter en tuff vandring var vi åter på plats. Vi kämpade på och ganska snart var vi på väg ner igen. Känslan när vi väl kom ner på planen där bilarna stod var fantastisk och kaffet har nog aldrig smakat så gott som då.

Glädjas tillsammans

Det är detta som är tjusningen med jakt. Att glädjas tillsammans, att hjälpas åt och att finnas för varandra i vått och torrt. Det spelade ingen roll att detta var min sista älgjaktsdag i Jämtland eller att jag gick miste om min första älg dagen innan. Minnet av när min passgranne fick skjuta sin första björn kommer jag alltid bära med mig, som en av de mest spännande jaktdagarna i mitt liv.

Jämtland kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och jag hoppas innerligt att jag får möjlighet att jaga där fler gånger i mitt liv.

Foto: Sten Landin

Dagen efter att jag kört de 120 milen hem fick jag en glad hälsning från jaktlaget.  Jaktledaren hade under morgonen gått med sin hund och sökt av. Helt plötsligt blev det full fart på nära håll och en stor fin tjur kom rusande mot honom med hans Wilma i hasorna. Han fick iväg två skott och efter några sekunder talade Wilmas skall om för husse att allting hade gått bra. Han hade fällt en riktig storoxe, en ståtlig herre med 18 taggar. Avslutet på premiärveckan kunde inte ha blivit bättre.

Josefin Stridh