Det är tidig augusti, efter en lång vinter och varm sommar är det äntligen dags. Det har redan börjat skymma i de Jämtländska skogarna och temperaturen är runt tio grader, höstkänslan är total.

Vi sätter oss i bilen min jämthundstik och jag, självklart åker hon fram med mig. Om det är just hennes förväntan och glädje som smittar av sig ska vara osagt men hela vägen till skogen njuter jag av den välbekanta känslan man får i kroppen när det vankas jakt.

Knäpptyst natt

Väl framme vid buvallen där jag tänkt släppa henne, lossar jag kopplet och tiken ränner iväg in i mörkret. Med erfarenhet från tidigare år vet jag att hon sällan söker kontakt med mig de första släppen på året.

Ståndskallet dränks av eldens sprakande. Foto: Hampus Millestu

Därför hade jag redan bestämt mig att jag skulle passa på att vila en stund inne i bustugan, medan hon skulle få jaga för sig själv.

Sysslorna så som att hämta vatten, bära in ved och tända i spisen tog längre tid än vanligt, nu när det skulle göras fumlande i mörkret.

När jag går ut i den knäpptysta natten hör jag det som får hela mig att rysa.

Skäller en stund

De första skallen letar sig ekande mellan träden fram buan och glädjen är total. 40 minuter in i årets första släpp kommer även årets första upptag.

Efter att ha studerat pejlen är jag väldigt säker på att det är en grävling hon hittat.

När jag sedan ringer hennes pejlhalsband blir jag helt säker. I bakgrunden till tikens skallande hör jag grävlingens karaktäristiska väsande.

Ett par lysande ögon mitt i röret är vad som går att urskilja i mörkret förutom den skällande tiken vid den bortre trumändan.

Jämthunden har fått skälla av sig och efter att ha gått raskt den knappa kilometern till ståndskallet ser jag tiken morgonljuset. Hon springer mot mig för att sedan vända och skynda tillbaka till den ställda grävlingen.

Nere i vägdiket är gräset alldeles nedtryckt av flera timmars trampande. Någon grävling syns inte till men när tiken försvinner halvvägs in i en lite dold vägtrumma förstår jag att det givetvis är där grävlingen gömmer sig. Jag går ner i motsatt vägdike och lägger mig ner på marken för att titta in i trumman.

Tiken har precis sprungit av vägen och skäller för fullt i vägdiket. Tyvärr kunde inte ljudet sparas i bilden. Foto: Hampus Millestu

Lysande ögon

Ett par lysande ögon mitt i röret är vad som går att urskilja i mörkret förutom den skällande tiken vid den bortre trumändan.

Nu till det som jag tycker är svårast med grävlingsjakten, att hitta ett säkert skottillfälle där jag inte utsätter hunden för fara. Den här gången visade det sig däremot inte vara något problem då jag enkelt kopplade hunden och knöt fast henne i ett träd.

Nu är det bara att åka hemåt, mot jobbet och tillbaka till verkligheten.

Jag skyndar mig tillbaka till trumman för att grävlingen inte skulle försöka springa undan. Grävlingen trycker fortfarande stilla i sitt rör när jag lägger mig ner vid trummynningen och avfyrar ett direkt dödande skott.

Till verkligheten

Jag släpper loss den nu smått förbannade tiken igen och hon springer genast in och hämtar ut grävlingen för att sedan ruska om den rejält. När min hund avreagerat sig färdigt tillåter hon att jag kopplar henne och vi börjar gå tillbaka mot bilen.

Nu är det bara att åka hemåt, mot jobbet och tillbaka till verkligheten.

Hampus Millestu